All Posts By

Emma Öhman

Läsning, Skola

Läsinspiration

Min att läsa-hög just nu.

En viktig del av jobbet som svensklärare är att inspirera eleverna att läsa skönlitteratur. De positiva effekterna är så många att man lugnt kan påstå att mycket läsning påverkar barnets hela skolgång, inte bara resultaten utan även upplevelsen av skolgången. Och vilken förälder vill inte ge sitt barn en bra skolgång? så här kommer de:

Svensklärarens tips till föräldrar och andra intresserade:

1

Läs själv, om så bara tio minuter per dag. Barn gör som vi gör – inte som vi säger. Det är lönlöst att tvinga barn att läsa om vi inte läser själva. ”Jag har inte tid” är inte legitimt. Alla har tio minuter per dag.

2

Läs samma böcker som ditt barn så ni kan prata om dem. Samtalen behöver inte vara märkvärdiga, man kan prata om vad man gillade eller inte gillade eller vad man blev förvånad över.

3

Lägg tid och energi för att hjälpa ditt barn att hitta intressanta böcker. Gå till biblioteket eller surfa in på Adlibris eller Bokus. Böcker behöver inte alltid vara nya, själv köper jag böcker på Röda korset och Bokbörsen, som är en onlinebutik för begagnade böcker.

4

Berätta vilka böcker du läste som liten eller tonåring. Det kan vara kul för ditt barn att ha läst något du gillade. Be syskon eller äldre kusiner berätta om vilka böcker de gillade och läste när de var i ditt barns ålder.

5

Läs tillsammans om det är svårt. Varannan sida kan man läsa högt för varandra. Gemenskap gör läsandet till en positiv upplevelse.

6

Hjälp ditt barn att föra läsdagbok, det kan vara roligt att se vad man åstadkommit. Om man vill kan man fira var tionde bok med ett fika eller glass eller något annat trevligt.

7

Läs boken och sedan ser ni filmen och jämför dem. Vilken tyckte ni bättre? Fanns allt med från boken? Var något med som inte fanns i boken?

Läsning

Projekt – Andra världskriget

Jag sitter och planerar skönlitteratur för ett projekt som handlar om världskrigen för åk 6 – 9. Eleverna ska under det området läsa en skönlitterär bok som utspelar sig under andra världskriget. Jag har gjort ett litet urval för att få så olika böcker som möjligt.

Här är min preliminära lista:

Pojken i randig pyjamas av John Boyne är ju ett måste i detta sammanhang. Huvudpersonen Brunos aningslöshet utgör en lins genom vilken vi ser förintelsens grymhet. En bok man aldrig glömmer.

Ulrike och kriget av Vibeke Olsson börjar väl vara en klassiker vid det här laget. Här får man se nazismen från andra hållet. Läsaren träffar en övertygad nazist efter att ha mött propaganda under hela sin uppväxt.

Anne Franks dagbok behöver nästan inte nämnas. Jag hade tänkt läsa om den efter att ha besökt huset i Amsterdam men det har tyvärr inte blivit av.

God natt Mister Tom av Michelle Magorian är en av mina favoriter. Den är så charmig och hjärtevärmande att man glömmer hur skrämmande evakueringen måste ha varit för många barn.

Flickan som älskade potatis av Rose Lagerkrantz har jag inte läst så den står på min bibliotekslista. Det lockar mig att den baseras på en sann historia om ett par systrar som överlevde Bergen-Belsen.

Sanna historier om flickan i Auschwitz av Sören Sommelius har jag inte heller läst. Den skulle jag vilja ha med för att hon åker till Sverige med de Vita bussarna. Jag måste läsa den först, sen får jag se.

På liv och död i Andra Världskrigets skugga av Kim M Kimselius är en bok med en tidsresa. Jag har läst den första boken om Ramona och Theo och vad jag förstår har denna samma upplägg att de råkar hamna i en annan tid, i det här fallet hamnar de mitt i andra världskriget.

Sju böcker att välja på, det är nog ganska lagom. Det är bra om det är två eller fler som läser varje bok, det är bra att ha någon att resonera med om boken.

Har jag missat någon viktig bok som borde ha varit med?  Eller har jag tagit med någon som inte borde vara med?

I min bokhylla

Det vita huset av Petter Lidbeck

Nu har jag äntligen börjat ta mig an min läshög, den börjar vara så stor att den riskerar att tippa när som helst. Först ut är en thriller för mellanåldern, Det vita huset.

Boken är utgiven av Lilla piratförlaget 2016. Författaren skriver både barn- och vuxenlitteratur och har en omfattande bibliografi. Han fick Nils Holgerssonplaketten 2005.

Boken Det vita huset är en thriller för mellanåldern (9 -12) Den utspelar sig under sommarlovet då så många är bortresta från den lilla staden vid havet. Den äldre tjejen Anna pratar med huvudpersonen Yussef eftersom det inte finns någon annan att prata med. Hon driver med honom och det är upptakten till ett spännande äventyr som hade kunnat sluta illa.

Anna ber Yussef att gå till hennes hus och hämta hennes börs. Hon bor i den rika delen av staden som kallas ”de vita husen”.  Han går lydigt dit tar sig in genom altandörren och letar efter hennes börs, i och med det börjar problemen hopa sig.

Ett drag i boken som gör den verklighetstrogen är hur ungdomarna har olika status sinsemellan. Yussef är lägst i rang eftersom han är yngst och egentligen inte hör till de andras umgängeskrets. Han får vara med en stund eftersom det inte finns så många andra i sommarlovstider, i gengäld tar de andra sig rätten att driva med honom.

Trots att boken är ganska kort hinner Lidbeck utveckla karaktärerna på ett bra sätt. Vi får se den fina relationen mellan Yussef och hans pappa och som kontrast får vi träffa Hellman och hans alkoholiserade styvpappa.

Handlingen drivs framåt av att problemet förvärras hela tiden. Spänningen ökas också av att läsaren får följa Yussefs tankar, hans upplevelse av oro och rädsla smittar av sig på läsaren. Det finns korta perioder när läsaren slappnar av och tänker att nu har det nog löst sig, men i nästa stund förvärras situationen. Man bara måste läsa vidare.

Boken är lättillgänglig med korta kapitel och mycket dialog. Läsaren får följa Yussefs tankar, det är hans perspektiv som presenteras. Ibland får läsaren ledtrådar som gör att vi förstår mer än huvudpersonen gör i ett visst ögonblick.

Jag tänker att det är en bra bok för mellanåldern, både som en läslustbok men också som en bok att prata om i klassrummet. Det finns flera frågeställningar som kan vara intressanta. Hellmans hemsituation är en sådan. Varför vill Hellman inte ha besök? Vet man vilka som har det bra hemma och vilka som inte har det? En annan är individers status i grupper. Hur kommer det sig att vi tycker att människor har olika status? De äldre barnen driver med Yussef. Har ni varit med om något liknande?

Jag skulle absolut rekommendera boken till mina elever i årskurs sex och sju.

Fotografering

Fågelfoto

I Jokkmokk finns det en plats där bland andra gymnasieleverna matar fåglar. I går gick jag ut för att söka var det är. Jag hade en uppfattning om var det är utifrån beskrivningar. Jag strövade omkring i skogen bakom Fjällträdgården och provade alla stigar som såg någotsånär upptrampade ut. Till sist hittade jag rätt. Jag förstod att jag var på rätt spår när jag hörde fågelkvitter, det var inte en eller två fåglar, det hördes att där var massor med fåglar. Så jag följde ljudet och kom så fram till en trevlig skylt.

Jag stannade en lång stund, satt alldeles stilla i snön för att störa så lite som möjligt. Flera fåglar vågade sig fram trots att jag var där och det fantastiska kvittrandet från så många fåglar var magiskt. Jag ska absolut gå dit igen, och då ska jag ta med lite fågelmat. Det sägs att de äter från handen om man har tålamod. Det skulle vara en upplevelse.

Personlig utveckling

Att vända blad

Februari har varit en lång månad, fylld med otålighet och misslyckanden. Ingenting av det jag trodde att jag skulle göra eller hade föresatt mig att göra har blivit av. Det känns mer som tillbakaveckling än utveckling. Egentligen vill jag hela tiden ska göra saker som gör att den här dagen är lite bättre än gårdagen. Att jag har rört på mig, i alla fall lite, eller att jag har skrivit på min berättelse som jag håller på med. Gör jag inte de saker som jag egentligen vill så känns det som om det blir sämre och sämre. Kondition och uthållighet blir sämre, kreativiteten ligger oanvänd och rostar ihop, för att komma igång igen kräver den mycket smörjmedel och tid.

Tur att man får vända almanacksblad och där på andra sidan hitta en blank, oskriven sida där inga uppgifter ännu är ifyllda, och definitivt inga uppgifter är överkryssade, med betydelsen att de inte har blivit gjorda. Jag hoppas att fler uppgifter ska bli avbockade under mars månad, med en stor och tydlig √.

Nu finns alla möjligheter igen, att göra och att uppleva. Så mars månad ska resulterat i fler timmar i skogen och fler sidor skrivna. Det ska kännas som om det går framåt, det behöver inte gå fort, det räcker med små steg hela tiden. Då blir dagen idag lite bättre än dagen igår.

Okategoriserade

Barbensglädje

Det finns dagar när vinden lägger sig tätt intill din kind, mjukt som en gammal kvinnas hand.  Då blir fötterna lätta och springer sina första steg på multnande löv. Kjolen virvlar om benen, lekfullt och uppsluppet. Tvärstannar och tittar, noga och nära, den första blomman. En ros, en ros för din glädje och en ros för din sol. Markens mest lysande, den första som vågar titta på den nya världen, född från döden, född till liv. Himlarna välver sig högt däröver, långt från jorden, dess blommor och dansande barbensglädje. Lämnar rum för yster sång och dans tills vinden stillnar, och lägger sig till vila i trogen väntan. Ytligt sett i ro, men där under spritter livet, önskar och ropar:  stryk min kind igen.

Novell

Novell

BIld av Monika Robak från Pixabay

Dagens text är en novell, den började nog som en skrivövning men jag kunde se kvinnan Hanna framför mig så jag fortsatte skriva. Egentligen skulle jag vilja veta hur deras semester i stugan slutade. En annan dag ska jag ta reda på det.

Sommarnöje

Den gräsbevuxna vägen ledde till en vändplan. De stannade bilen och såg sig omkring. Hanna lossade bältet och klev ur bilen. Till höger bara skog, till vänster ett kalhugget område som sluttade mot en sjö. Det var nog kalhugget ganska nyligen, det låg kvistar och ris på marken och hjulsåren efter skördaren var som färska sår i marken. Hon andades in luften, ren och klar, precis som hon mindes den, det kändes som om hon växte. Ryggen raknade och bröstkorgen växte när hon drog in genom näsan, ett långt djupt andetag. Det var väl lika bra att vända, köra tillbaka samma väg som de kommit. Dröjande öppnade hon bildörren, kände hur axlarna började värka så fort hon tog i handtaget.

”Lika bra att vända.” Han nickade tyst till svar. Hans svarta skinnjacka såg lite sliten ut i det klara ljuset. Hon sneglade på honom från sidan. Lugnt ännu. Hon kunde känna att det var på väg, hon kliade sig tankspritt i nacken.

Nästa grusväg visade sig vara den rätta. Plötsligt hade en tidsmaskin flyttat henne tio år tillbaka i tiden. Gräset rasslade under bilen på precis rätt sätt. Hennes iver fick henne att glömma av sig.

”Åh, ser du rönnen, så stor den blivit.” Han svarade inte den här gången heller. Hon sneglade igen, utan att det märktes, hon var expert på det. En bråkdel av sekund, läsa av, planera en strategi. Agera, säga rätt sak. Eller, som nu, vara tyst. Behålla allt för sig själv.

Parkeringen hade nästan växt igen. Det glesa gräset nådde henne till knäna när hon klev ur. Han dröjde med att kliva ur, hon räknade ett, två, tre, fyra, fem och låtsades se efter var alla väskor var i baksätet. Hon axlade så många hon kunde, en snett över axeln, två rakt över andra axeln och kylbagen i handen. Han gick tomhänt framför henne, aktande varje steg han tog. Han såg ut som en gammal dam som vaktade sina steg för att inte trampa fel och bryta lårbenshalsen. Den rutiga yllekjolen saknades dock. Hon frustade till, bilden var så tydlig. Han vände sig om.

”Vad är det som är så roligt?” Hon skakade tyst på huvudet, rösten skulle ha avslöjat skrattet. Andra gången, hon rös litet i sin kortärmade tröja. När hon nådde kanten av ängen stannade hon, stugan låg till vänster men rakt fram, där låg sjön. Levande och rörlig, ömsom ljus och glittrande och ömsom mörk och lugn. Hennes plats på jorden. Väskorna dundrade i marken när hon sprang mot bryggan, tvärs över ängen med långa steg. Hon hörde honom bakom sig, vagt och otydligt. Framme formade hon armarna till en pil och dök, mellan den stora stenen och den lilla stenen. Kläderna strävade emot, hindrade henne från att komma ner i vattnet. Hon vände sig på rygg, lät sig vaggas i världens famn. Himlen var grå och mörk ovanför henne. Hon var ett med sjön, lika lugn och stark som den.

Elden sprakade i öppenspisen, tekopparna stod på det gamla slagbordet vid fönstret. Hon försökte släta över sina misstag, tre samma dag. Han satt mitt emot, stel, med armarna en bit från kroppen.

”Här brukade vi vara varje sommar, här har jag växt upp. Rena bondlandet förstås, men du kommer att gilla det när du vant dig.”

”Vi kanske kan simma tillsammans i morgon, om du vill vänta på mig.”

”Javisst, förlåt, det är klart.” Lite för stelt. ”Javisst, självklart.” Det blev bättre, lagom.

Hon skickade honom en plastmugg med vatten, gick före ut och ställde sig på det vanliga tandborststället och började borsta.

Fotografering

Vintrigt Storforsen

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken att ”jag längtar till sommaren, då ska jag besöka Storforsen”. Nu råkade jag ha möjlighet att stanna till när jag passerade så jag tog mig tid att gå så långt det gick uppåt älven från Storforsen Hoell.

Det var förvånansvärt framkomligt, stigarna var vältrampade, inte bara längs forsen utan även längre in mot döda fallet. Det visar hur många besökare som går här trots att det inte underhålls vintertid. Det märktes också på antalet männsikor jag mötte under den timma jag var där, det var nog närmare 20 personer.

Vältrampad stig.

Det var som att befinna sig i ett sagolandskap med älvens brusande och allt det vita. Det är intressant att se hur vita träden är på högra sidan och inte alls lika frostiga på den vänstra.

Kärlek från 2013. Är de kära ännu?
Frostbiten kärlek.
Snart är det sommar!
Tankar

Att få kärlek i arv

När jag var liten tillbringade jag mycket tid hemma hos farmor och farfar. De bodde på landet i ett öppet landskap med åkrar och ängar. Det var mycket som var vackert och bra, men just i kväll minns jag särskilt farmors förkärlek för storspoven.

Storspoven flög ofta över åkrarna som vätte mot sjön och vi kunde höra dess karakteristiska läte. Varje gång, utan undantag, stannade farmor upp i det hon hade för händer, lyfte huvudet och lyssnade. ”Hör du storspoven?” Jag nickade och lyssnade, oavsett om jag var en liten tulta eller en trulig, långbent tonåring, så lyssnade vi i gemensam tystnad till storspoven. När den flugit förbi och det var tyst igen fortsatte farmor med det hon hållit på med som det aldrig varit avbrutet.

Kärleken har gått i arv, storspovens läte är något av det vackraste jag vet. I dag, när jag hör storspoven, stannar jag upp, lyfter huvudet och lyssnar. Oavsett var jag är och vad jag gör, så lägger sig stillheten över mig rofyllt lyssnar jag tills ögonblicket är över. På något sätt är det ett möte över tid och rum, vi möts och lyssnar tillsammans. Hon lyssnade säkert långt innan jag fanns och jag kommer att fortsätta lyssna trots att hon sedan länge är borta.

Fotografering

Björkar i vinterskrud

Björkar utanför skolan på torsdag.

Det har varit kallare väder och det har resulterat i björkar som är så vackra att det nästan gör ont. Särskilt när solen lyser bakom dem. Solen stiger inte så högt ännu så den gömmer sig bakom de pampiga björkarna utanför skolan.

Det har varit så vackert att flera elever har varit ute och fotograferat. Själv var jag tvungen att gå ut på min lunch för att ta några bilder på björkarna och solen.

I ensamt majestät.
Man kan under hur mycket snö en tunn kvist kan bära.