All Posts By

Emma Öhman

Novell

Novell

BIld av Monika Robak från Pixabay

Dagens text är en novell, den började nog som en skrivövning men jag kunde se kvinnan Hanna framför mig så jag fortsatte skriva. Egentligen skulle jag vilja veta hur deras semester i stugan slutade. En annan dag ska jag ta reda på det.

Sommarnöje

Den gräsbevuxna vägen ledde till en vändplan. De stannade bilen och såg sig omkring. Hanna lossade bältet och klev ur bilen. Till höger bara skog, till vänster ett kalhugget område som sluttade mot en sjö. Det var nog kalhugget ganska nyligen, det låg kvistar och ris på marken och hjulsåren efter skördaren var som färska sår i marken. Hon andades in luften, ren och klar, precis som hon mindes den, det kändes som om hon växte. Ryggen raknade och bröstkorgen växte när hon drog in genom näsan, ett långt djupt andetag. Det var väl lika bra att vända, köra tillbaka samma väg som de kommit. Dröjande öppnade hon bildörren, kände hur axlarna började värka så fort hon tog i handtaget.

”Lika bra att vända.” Han nickade tyst till svar. Hans svarta skinnjacka såg lite sliten ut i det klara ljuset. Hon sneglade på honom från sidan. Lugnt ännu. Hon kunde känna att det var på väg, hon kliade sig tankspritt i nacken.

Nästa grusväg visade sig vara den rätta. Plötsligt hade en tidsmaskin flyttat henne tio år tillbaka i tiden. Gräset rasslade under bilen på precis rätt sätt. Hennes iver fick henne att glömma av sig.

”Åh, ser du rönnen, så stor den blivit.” Han svarade inte den här gången heller. Hon sneglade igen, utan att det märktes, hon var expert på det. En bråkdel av sekund, läsa av, planera en strategi. Agera, säga rätt sak. Eller, som nu, vara tyst. Behålla allt för sig själv.

Parkeringen hade nästan växt igen. Det glesa gräset nådde henne till knäna när hon klev ur. Han dröjde med att kliva ur, hon räknade ett, två, tre, fyra, fem och låtsades se efter var alla väskor var i baksätet. Hon axlade så många hon kunde, en snett över axeln, två rakt över andra axeln och kylbagen i handen. Han gick tomhänt framför henne, aktande varje steg han tog. Han såg ut som en gammal dam som vaktade sina steg för att inte trampa fel och bryta lårbenshalsen. Den rutiga yllekjolen saknades dock. Hon frustade till, bilden var så tydlig. Han vände sig om.

”Vad är det som är så roligt?” Hon skakade tyst på huvudet, rösten skulle ha avslöjat skrattet. Andra gången, hon rös litet i sin kortärmade tröja. När hon nådde kanten av ängen stannade hon, stugan låg till vänster men rakt fram, där låg sjön. Levande och rörlig, ömsom ljus och glittrande och ömsom mörk och lugn. Hennes plats på jorden. Väskorna dundrade i marken när hon sprang mot bryggan, tvärs över ängen med långa steg. Hon hörde honom bakom sig, vagt och otydligt. Framme formade hon armarna till en pil och dök, mellan den stora stenen och den lilla stenen. Kläderna strävade emot, hindrade henne från att komma ner i vattnet. Hon vände sig på rygg, lät sig vaggas i världens famn. Himlen var grå och mörk ovanför henne. Hon var ett med sjön, lika lugn och stark som den.

Elden sprakade i öppenspisen, tekopparna stod på det gamla slagbordet vid fönstret. Hon försökte släta över sina misstag, tre samma dag. Han satt mitt emot, stel, med armarna en bit från kroppen.

”Här brukade vi vara varje sommar, här har jag växt upp. Rena bondlandet förstås, men du kommer att gilla det när du vant dig.”

”Vi kanske kan simma tillsammans i morgon, om du vill vänta på mig.”

”Javisst, förlåt, det är klart.” Lite för stelt. ”Javisst, självklart.” Det blev bättre, lagom.

Hon skickade honom en plastmugg med vatten, gick före ut och ställde sig på det vanliga tandborststället och började borsta.

Fotografering

Vintrigt Storforsen

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken att ”jag längtar till sommaren, då ska jag besöka Storforsen”. Nu råkade jag ha möjlighet att stanna till när jag passerade så jag tog mig tid att gå så långt det gick uppåt älven från Storforsen Hoell.

Det var förvånansvärt framkomligt, stigarna var vältrampade, inte bara längs forsen utan även längre in mot döda fallet. Det visar hur många besökare som går här trots att det inte underhålls vintertid. Det märktes också på antalet männsikor jag mötte under den timma jag var där, det var nog närmare 20 personer.

Vältrampad stig.

Det var som att befinna sig i ett sagolandskap med älvens brusande och allt det vita. Det är intressant att se hur vita träden är på högra sidan och inte alls lika frostiga på den vänstra.

Kärlek från 2013. Är de kära ännu?
Frostbiten kärlek.
Snart är det sommar!
Tankar

Att få kärlek i arv

När jag var liten tillbringade jag mycket tid hemma hos farmor och farfar. De bodde på landet i ett öppet landskap med åkrar och ängar. Det var mycket som var vackert och bra, men just i kväll minns jag särskilt farmors förkärlek för storspoven.

Storspoven flög ofta över åkrarna som vätte mot sjön och vi kunde höra dess karakteristiska läte. Varje gång, utan undantag, stannade farmor upp i det hon hade för händer, lyfte huvudet och lyssnade. ”Hör du storspoven?” Jag nickade och lyssnade, oavsett om jag var en liten tulta eller en trulig, långbent tonåring, så lyssnade vi i gemensam tystnad till storspoven. När den flugit förbi och det var tyst igen fortsatte farmor med det hon hållit på med som det aldrig varit avbrutet.

Kärleken har gått i arv, storspovens läte är något av det vackraste jag vet. I dag, när jag hör storspoven, stannar jag upp, lyfter huvudet och lyssnar. Oavsett var jag är och vad jag gör, så lägger sig stillheten över mig rofyllt lyssnar jag tills ögonblicket är över. På något sätt är det ett möte över tid och rum, vi möts och lyssnar tillsammans. Hon lyssnade säkert långt innan jag fanns och jag kommer att fortsätta lyssna trots att hon sedan länge är borta.

Fotografering

Björkar i vinterskrud

Björkar utanför skolan på torsdag.

Det har varit kallare väder och det har resulterat i björkar som är så vackra att det nästan gör ont. Särskilt när solen lyser bakom dem. Solen stiger inte så högt ännu så den gömmer sig bakom de pampiga björkarna utanför skolan.

Det har varit så vackert att flera elever har varit ute och fotograferat. Själv var jag tvungen att gå ut på min lunch för att ta några bilder på björkarna och solen.

I ensamt majestät.
Man kan under hur mycket snö en tunn kvist kan bära.
Personlig utveckling

Tänk positivt

Det är klart att jag är en positiv person, jag ser oftast lösningar på problem. Jag gillar de flesta människor och jag tror oftast gott om framtiden. En typisk positiv människa, det har jag alltid varit övertygad om att jag är.

Jag vet inte hur tanken infann sig, det kan ha varit när jag lyssnade på Marisa Peer på Youtube, eller någon annan intressant livscoach. Ämnet var vad vi säger till oss själva och vilka konsekvenser våra ord får. Det var med stor förvåning jag insåg att jag inte alls är en positiv person.

Ja, gentemot alla andra är jag det men inte mot mig själv. Om jag till exempel är ute på promenad ensam och låter tankarna vandra som det faller sig så rör de sig alltid runt saker som jag har gjort fel. Det kan vara saker som jag misslyckats med, saker som jag inte borde ha gjort, felaktiga val jag gjort i livet, ja listan kan göras hur lång som helst. Det finns heller ingen preskriberingstid för dessa fel och brister, hjärnan kan lätt tycka att 35 år gamla saker fortfarande är relevanta. De har heller inte förstånd att sluta i tid, utan tankarna maler på oavbrutet tills jag tvingar in dem på något annat ämne. Jag måste alltid vakta på dem, tankarna, så de inte hakar upp sig på gamla misstag och felaktigheter som jag gjort mig skyldig till.

Jag förstår ju att det är jag som väljer vad jag tänker, även om det inte känns så. På sistone har jag börjat tänka annorlunda. Jag har valt Marisa Peers ord som mantra: I am enough. Och det fungerar verkligen. Det är längre mellan gångerna som de negativa tankarna kommer och när de gör det så byter jag ut dem ”Det där gjorde jag bra.” ”I am enough.”

Snart, när jag fått öva på de nya tankarna, då kommer jag att vara en positiv person på riktigt, även mot mig själv. Vilket inte är minst viktigt, utan egentligen, faktiskt viktigast.

Hur tänker du om dig själv, duger du?

Kultur

Marknadsbesök

Jokkmokks vintermarknad 2020.

Så, till sist är marknaden över. Vi har upplevt många olika saker, träffat många olika människor. Vi har också haft kärt besök och njutit av den obligatoriska köttsoppan. Nu är det dags för vardagen att ta över och för oss att ta tag i alla saker som skjutits upp till ”efter marknaden”. Men en liten stund ska jag njuta av att titta på bilder och återuppleva helgens nöjen.

Varma Churros när man längtar efter något gott.
Väklädda knallar.

Karaktäristiskt för Jokkmokks vintermarknad är alla välklädda knallar. De som varit med några år vet vad det innebär att stå still i minus 30 grader och kan klä sig därefter. I år var det varmt, men man vet ju aldrig, det gäller att vara förberedd.

Skidor för turister som vill prova på.
Godsaker i mängder.
Mäten mellan människor, vackra dräkter och konsthantverk, alla är viktia inslag.
Renrajden som går genom marknadsplatsen varje marknadsdag.

Så nu är det över och det är ett år till nästa gång. Då hinner vi ladda upp för nya möten och upplevelser. Och då ska jag göra allt det jag inte hann med denna vintermarknad. Väl mött nästa år.

Fotografering

Hundspann och renrace

Något som jag inte gjort förut är att besöka de som kör hundspann. Det var intressant att se hur hundföraren och hundarna samabetade. Det var många turister som åkte hundspann och jag skulle nog gärna också prova, men då lite längre, inte 5 minuter på Talvatis.

Hundspann på Talvatis.
Ledarhundar.
Hundarna vilar mellan turerna.

Efter hundspann var det dags för renrace. Jag har aldrig fotat det tidigare eftersom man måste vara i tid för att få en bra plats. Nu var jag 20 min i förväg så jag kunde välja och vraka. Det var kul att se och ett verkligt jippo, om man vill vara med är det bara att lämna sitt namn och så drar de lott. Kända besökare är självklart med, detta år var det Chris Kläfford som fick ligga på kälken, hålla fast sig för blotta livet och få snö i ansiktet från renens klövar. Mysigt.

Först leddes alla renar runt banan.
Action på riktigt!
En vacker funktionär på racet.
Kultur

Fototur – Islyktornas by

I Jokkmokk är marknadsveckan fylld med roliga saker som händer, men även byarna runt omkring har sina traditioner och evenemang. Byn Vuollerim har verkligen utvecklat sina egna traditioner som det är väl värt att besöka. På onsdagen under marknadsveckan ställer byborna ut islyktor som de gjort. Alla går samman och det är islyktor i tusental i hela byn. Mest finns förstås i byns centrum.

Varje år stannar jag kvar i Vuollerim denna dag för att se alla de nytända lyktorna. De brinner, om man har tur, i flera dagar men det är roligt att se när alla lyser. Det går inte beskriva hur det ser ut när bygatan är kantad av lyktor och varje snöhög är prydd med islyktor. Kommunen stänger av gatubelysningen för att islyktorna ska komma till sin rätt.

För att ladda upp för att se lyktorna kan man med fördel gå på Gästgiveriet och äta kakbuffé, efter det orkar man vad som helst.

Fotografering

Porträttfotografering

Till sist blev det dagen med stort D- dagen när jag skulle fota porträtt för första gågen. Jag har förstås övat ett par gånger på motsträviga familjemedlemmar men det här var något helt annat. Det var riktigt roligt, det gav absolut mersmak. Det känns att det här vill jag lära mig även om det tar några år. Det är mer komplicerat än att fota landskap, men i lika hög grad mer tillfredsställande.

Jag delar med mig av några bilder på min vackra vän Elsa som ställde upp som modell och gjorde det fantastiskt bra.

Kultur

Vintermarknad 2020

Jokkmokks vintermarknad är inte bara stånd på gatorna. De tär en kulturboost med konst, hantverk, musik och poesi I år ska jag försöka hinna med litet av varje.  Jag har några saker som jag tänker varje år att jag ska hinna med men som aldrig blir av. Mycket av mina marknadsbesök kommer att vara med kameran i hand så jag hoppas att det inte blir 30 grader kallt.

Mina marknadsplaner:

Onsdag ska jag börja med att se invigningen, om jag hinner. Jag får stannat till vid parken på hemväg från jobbet. Sen hinner jag en snabb middag för att sedan lyssna på modern jojk i kulturtältkåtan. Det tror jag blir en upplevelse, jojk möter elgitarrer.

Torsdagen ska jag vara hemma och ladda batterierna, söka reda på handskar och varma sockar. Och, självklart, ladda kameran.

Fredagen blir intensivaste dagen. Modevisning klockan 12, den har jag missat varje år, men i år ska jag vara där med kameran, och rätt objektiv. Om jag hinner ska jag på Litterturfest på Ajjtte där en Jokkmokksförfattare har boksläpp. Klockan 16 vill jag vara på föreläsning på C/O Gerd om ”Inre och yttre glow”, vilket låter helt underbart.

Om jag hinner på lördag ska jag lyssna på Poetry slam, på Bio Norden. Vilket skulle vara jättekul för jag har aldrig varit in i den gamla ärevördiga biografen som fortfarande står kvar och används ibland.

Någon gång under helgen ska jag besöka Gamla apoteket där Gunilla Falk ställer ut foton. Gunilla är en fantastisk naturfotograf från Jokkmokk.

Om jag lyckas se och uppleva allt detta så har jag fått med alla mina intressen: litteratur (boksläpp och poesi) Foto (eget och utställning) och må bra (glow – det måste ju vara desamma som att må bra, eller hur?!), musik (modern jojk, men Chris Kläfford får stå tillbaka, honom hinner jag inte lyssna på.) Då kan jag belåtet luta mig tillbaka på söndag och redigera bilder och skriva om allt jag varit med om. Jag vet att jag inte skrivit något om mat, för många är maten ett viktigt inslag på marknaden men inte för mig. Men lite Churros ska jag nog köpa.