All Posts By

Emma Öhman

Skriva

Nästan där…

Det känns nästan overkligt när något jag drömt om så länge är på väg att bli verklighet. I flera år har drömmen varit att få en bok publicerad. Så jag var självklart jättenöjd när jag skrev kontrakt med ett förlag för nästan ett år sedan. Hur roligt de än var så kändes det inte helt verkligt, men nu börjar det närma sig.

Helgen som gick ägnade jag åt redigering av manuset. Det var så skönt att bara koppla bort allt annat och koncentrera sig på texten. Jag fick jättebra respons från förlaget så ändringarna kändes ganska lätta att genomföra. Det gick åt några liter te och till sist, efter otaliga genomläsningarn skickade jag manuset tillbaka till förlaget. Idag kom mailet som sa att nu skickas det till korrekturläsning. Nu är chansen förbi att göra fler ändringar, nu får det vara som det är.

Jag försöker inse att någon gång senare i höst eller tidigt i vinter kommer posten att leverera en låda med böcker som är min bok. Det kommer nog att ta en stund att förstå att det manus jag skrivit på, av och till, i flera år kommer att fara ut i världen och möta sina läsare. Det är både stort och overkligt på samma gång. Det går nog väja sig vid att se sin dröm gå i uppfyllelse.

Tankar

Hösten – tid för nystart

Skogen om hösten.

Hösten är den tid när man har lust att göra en nystart. Jag tror att det inte är bara jag som känner så. Vi är präglade av skolans årscykel att hösten känns som den naturliga starten. På hösten vill vi köpa nya pennor och anteckningsblock, börja träna och lovar att börja städa garderoben.

Jag får lust att ta tag i alla de där sakerna som jag har skjutit upp i veckor eller månader, kanske till och med i åratal. Det känns lockande att städa upp, lägga till rätta och njuta av resultatet, känna sig präktig och stolt.

Jag har sorterat ut alla kläder som är för små, som har dålig passform eller som jag aldrig använder. I min garderob hänger bara de kläder jag vill och kan använda. Det betyder att min garderob är nästan tom, men vad gör det? Det känns som en befrielse!

Så nu ser jag mig om efter nästa projekt som jag ska ta tag i. Det gäller att passa på för när vintern kommit och det ligger en meter snö på marken då kommer lusten till förnyelse att försvinna. Då kommer all vår längtan att handla om mysiga brasor, varma filtar, en god kopp te och en trave med bra böcker.

Men ännu är det höst och allt känns möjligt. Det nya känns lockande och lite ansträngning avskräcker inte. Just nu kan vi bli vad vi vill – låt oss passa på!

Tankar

På myren

Rosling blommar på myren.

När jag först flyttade till Jokkmokk tyckte jag att landskapet var kargt och inte så inbjudande. Jag tyckte att det mest bestod av ”myrar och stenskravel”.  Jag tyckte att det var vackert på ett storslaget sätt med fjällen så nära men jag saknade ängar med midsommarblomster, rödblära och ängsklocka.

Sedan dess har jag hunnit rota mig lite, skapat nya vanor, hittat mina favoritplatser och de vackraste promanstråken. Min favoritpromenad går genom skogen och över en myr, längs en skogstjärn. På den pormanden är myren en av höjdpunkterna.  Med tiden har jag mer och mer lärt mig uppskatta myrens lågmälda skönhet. Den är inte lika uppenbar som en blommande äng, man måste vara mer uppmärksam, böja sig ner och titta närmare. Och den är verkligen vacker, nu i juni blommar rosling, hjortronblommor och skvattram.

Så nu har det bildats ett nytt utrymme i mitt hjärta där myrens skönhet har sin plats och den dagen jag flyttar från Jokkmokk kommer jag att sakna mina dagliga promenader över ”min” myr precis lika mycket som jag saknade promenader längs blommande ängar när jag flyttade hit.

Hjortronblommor.
Skvattram som doftar så gott.
Tankar

Barfotasommar

I år hoppas jag på en barfotasommar. En sommar som är nog varm att man kan gå barfota i gräset utan att marken kyler under fötterna. Jag vill känna gräset kittla under fötterna och se hur det fastnar en maskros mellan tårna. På kvällen måste fötterna skrubbas med rotborste och såpa.

Jag minns inte längre hur det kändes, då för länge sedan. Innan bekvämligheten tog över. Innan skorna blev det automatiska valet. När obehaget att gå barfota på grus blev för stort och kvällsskrubbningen med rotborste blev för besvärlig. Då, när sinnligheten fick vika för det praktiska.

Men, i år hoppas jag på en barfotasommar. I år ska fötterna få trampa lätt över gräsets strån, få stanna upp och rota sig i jorden. Hämta näring och livsmod. Och de ska få känna, känna grusets vassa stenar, sjövattnets kyla och stenens hetta en solvarm dag.

Jag ska minnas hur det kändes, den dagen jag inte längre kan gå barfota. Jag ska minnas det lena, det vassa och det varma. Jag ska minnas hur det kändes att springa barfota över sommarängen, hur sjöbottnen kändes och hur stenen värme. Jag ska också gömma doften av gulsåpa i mitt minne att ta fram när allt annat är saknat och borta. Då ska jag minnas min barfotasommar.

Fotografering

Spegeldammen

Måndagen bjöd på ett fantastiskt väder så jag tog chansen att tillbringa en stund vid spegeldammen i Vuollerim. Det låter stillsamt men i vårfloden är inte ens en spegeldamm stillsam.

Det var ren själslig terapi att sitta på en sten, med ryggen mot en annan varm sten och lyssna på bruset från allt vatten. Det är magiskt, det finns inget annat ord för det. Och i en torkad blomställning satt en trevlig kompis som snällt lät sig fotograferas.

Det finns dagar (och de är inte så få) som jag verkligen förstår varför jag bor där jag bor. Det finns många skäl och naturen är ett av dem.

Personlig utveckling

Det spelar ingen roll

Det finns få saker som är så avslappnande som att till fullo inse hur mycket som inte spelar någon roll.

Det spelar egentligen ingen roll vad dina grannar tycker, odla morötter istället för blommor i rabatten om du vill det.

Det spelar ingen roll vad dina avlägsna släktingar tycker, byt jobb och flytta om det är det du vill.

Det spelar ingen roll vad dina vänner på Facebook tycker, lägg upp hundra bilder på söta katter om det gör dig glad.

Det finns så många saker vi vill göra men rädslan för vad andra ska tycka håller oss tillbaka. Hur ska jag kunna klippa mig kort, min man gillar mitt långa hår? Hur ska jag våga börja ta sånglektioner, tänk om någon får veta! Hur ska jag våga göra det jag vill göra? Tänk om någon skulle ha en negativ åsikt, vad skulle jag då göra? Vi är rädda att någon skulle tycka att vi är pretentiösa när vi vill göra något mer av våra liv än att jobba-äta-sova. Var kommer det ifrån? När uppstår den känslan?

Istället borde vi tänka: det spelar ingen roll.

Det är ytterst få saker som spelar roll, universum är oändligt, du kan sjunga, skaffa dig ett nytt husdjur eller göra vad du vill, ingenting ändras. Det spelar ingen roll ifall du vill lära dig knyppla eller spela fiol fast du är gammal. Man kan bli bäst på biodling fast man är ung. Möjligheterna är oändliga om vi inte själva sätter begränsningar.

Inte heller spelar det någon roll om du gör något som ingen annan i hela släkten, hela byn eller hela stan har gjort tidigare. Börja dansa balett eller skriv din bok, följ din dröm. Anpassa dig inte efter dem, du har ett eget liv, en egen längtan efter kunskap och erfarenhet. En vilja att uppleva, uträtta, göra.

Dansa, sjung och spela. Knyppla, lev och lär och jubla – det spelar ingen roll för någon annan. Men för dig spelar det roll så låt dig inte hindras, för det spelar roll.

Fotografering

Drama vid sjön

Under en fototur hade jag turen att få se lite drama. Oftast är sjöfåglar lite tråkiga, de glider omkring eller sover eller äter, inte så dramatiskt. Men här var det två som absolut inte var sams. De landade och bråkade lite, sen var de lite kaxiga en stund innan den ena valde att hellre fly än illa fäkta. Jag har inte en susning om vad det är för slags fåglar, så är det någon som vet så skriv en rad!

Skriva

Det började med grammatik

Det där med idéer är lite klurigt tycker jag , man kan grubbla och fundera över vad man helst vill skriva utan att direkt komma på något. Men helt plötsligt kommer det en idé som biter sig fast och aldrig försvinner. Den nästan tjatar sig till att bli skriven. Så är det med det manus jag skriver på nu.

Idén till den berättlsen började egentligen med en grammatikuppgift på jobbet. För sex år sedan satt jag och gjorde meningar till ett prov i satsdelar för åk 8 eller 9. Det blev lite tråkigt så jag började foga ihop meningarna till en kort berättelse.

Flickan saknade sin mormor.

Mormor kallades Sjörövar-Molly.

Mormor hade skickat henne ett brev.

En nyckel låg i brevet.

Hon gick till mormors hus.

Flickan mötte en enögd katt.

Flickan och katten sökte mormors sjörövarskatt.

Den enögda katten satt på pianot och spann.

Någon bankade på dörren.

Flickan och katten blev rädda.

Efter det har det hänt mycket med berättelsen. Långt senare började jag skriva om flickan och hennes mormor Sjörövar-Molly. Det var kanske sex år sedan jag fick idén. Den blev aldrig nedskriven i någon annan form än det korta satsdelsprovet, ända stannade tanken hos mig.  Jag trodde först att berättelsen skulle vara ganska kort med bilder i akvarell men ju mer jag skrev desto längre och mer komplicerad blev historien. Berättelsen är inte helt färdig ännu så jag ser fortfarande fram emot att se hur den blir i slutändan.

Ps för att kunna göra satslösning på meningarna behöver du kunna: predikat, subjekt, direkt objekt, indirekt objekt, predikatsfyllnad, rumsadverbial.

Skola

Drömmen om att bli lärare

BIld av Steve Buissinne från Pixabay

Jag vet exakt när tanken slog mig, det var som en blixt från klar himmel eller något som föll på plats – vilket som eller bägge två på samma gång. Jag stod utanför Komvux och var på väg till mina lektioner för dagen. Jag minns inte hur tankarna slingrade sig fram, jag minns bara hur jag insåg att jag, som tycker att meningen med livet är att lära sig nya saker, jag måste helt enkelt bli lärare.

Planen just då var att jag skulle läsa juridik, det hade funnits andra planer före det, de hade avlöst varandra ganska snabbt. Men denna nya plan, den visste jag att jag skulle hålla fast vid. Det var så självklart.

Jag var så kaxig att jag gick raka vägen till rektorn på Komvux, ändrade mina kurser utifrån min nya inriktning. Jag hoppade av de kurser jag inte behövde och lade till andra som jag nu skulle komma att behöva. Det fanns inte utrymme för någon som helst tvekan. Jag var nog mest förvånad över att jag inte kommit på detta tidigare.

Sex år senare hade jag min lärarexamen och började jobba och inte en enda gång under den tiden ångrade jag mitt yrkesval. Inte ens när jag under praktiken insåg att min föreställning om högstadieungdomar inte var helt korrekt eller när jag fick lära mig att läraryrket innehöll så mycket mer än undervisning.

Nu, efter nästan 20 år har den första förälskelsen i yrket gått över. Jag kan numera inse att det kommer att bli skönt att gå i pension om 13 år. Tidigare kunde jag inte föreställa mig att jag skulle sluta jobba, jag trodde att jag skulle bli en sån där gammal lärare som vikarierar i de oändliga bara för att hålla kontakten med ungdomarna och skolvärlden. Idag tror jag inte det, idag inbillar jag mig att jag kommer att gå i pension så fort jag har råd. Framtiden kommer att utvisa vilket det blev. Men inuti kommer jag alltid att vara lärare – oavsett om jag jobbar eller inte.

I min bokhylla

Aktuellt tema i ”Bara David”

Bara David är Lina Stoltz senaste bok. Den vänder sig till mellanåldern och är utgiven av Rabén och Sjögren 2020.

Ida ska få ett syskon, men inte som man oftast får syskon, utan familjen ska bli familjehem åt en ung kille, flera år äldre än Ida. David flyttar in och Ida får se nya sidor hos sina föräldrar och hos sig själv också. Från början känns det ovant och avigt att ha en obekant person boende hos sig, men en kväll är David försvunnen och Ida tycker plötsligt att det känns tomt och konstigt istället. Sedan får Ida en chans att bli av med David, ska hon ta den eller ska hon berätta sanningen?

Miljön är beskriven mer genom talande detaljer än långa beskrivningar. Familjen är en vanlig familj, det skulle kunna vara din eller min familj som det berättas om. Det gör det lättare att sätta sig in i Idas tankar och känslor inför att få en ny familjemedlem och hur det påverkar familjen som helhet.

Det här är en bok som inbjuder läsaren att tänka själv. Tankar och känslor skrivs inte alltid ut, istället får läsaren chans att tolka. Hur personerna i boken känner eller tänker finns där men är inte alltid explicit, det finns en hel del läsarna kan fundera över och resonera om och som inbjuder till närläsning. 

Boken tar upp flera teman som är ständigt aktuella. Nya familjer är det mest framträdande temat. Jag vet inte hur stor procent av våra barn och unga som bor med en person som de inte är släkt med, men det är många. Det kan var värdefullt att få en chans att fundera över det utan att det behöver bli så personligt. Ett annat intressant tema är frågan om man alltid ska säga sanningen, eller är det att skvallra? En diskussionsfråga som kan vara nog så spännande att utforska i ett klassrum.  För det ändamålet finns det ett mycket bra arbetsmaterial som är lätt att ladda ner.

Sammanfattningsvis är detta en spännande historia där läsaren kan känna igen sig, konflikterna är elevnära och känns verkliga. Boken har flera teman som är aktuella för barn och ungdomar idag, till exempel nya familjer och sanning och lögn. Det finns mycket att resonera om, man kan återvända till texten, närläsa och diskutera. Den här boken blir självklart höstens första högläsningsbok i åk 6 och 7.