Browsing Tag

novell

Novell

Novell

BIld av Monika Robak från Pixabay

Dagens text är en novell, den började nog som en skrivövning men jag kunde se kvinnan Hanna framför mig så jag fortsatte skriva. Egentligen skulle jag vilja veta hur deras semester i stugan slutade. En annan dag ska jag ta reda på det.

Sommarnöje

Den gräsbevuxna vägen ledde till en vändplan. De stannade bilen och såg sig omkring. Hanna lossade bältet och klev ur bilen. Till höger bara skog, till vänster ett kalhugget område som sluttade mot en sjö. Det var nog kalhugget ganska nyligen, det låg kvistar och ris på marken och hjulsåren efter skördaren var som färska sår i marken. Hon andades in luften, ren och klar, precis som hon mindes den, det kändes som om hon växte. Ryggen raknade och bröstkorgen växte när hon drog in genom näsan, ett långt djupt andetag. Det var väl lika bra att vända, köra tillbaka samma väg som de kommit. Dröjande öppnade hon bildörren, kände hur axlarna började värka så fort hon tog i handtaget.

”Lika bra att vända.” Han nickade tyst till svar. Hans svarta skinnjacka såg lite sliten ut i det klara ljuset. Hon sneglade på honom från sidan. Lugnt ännu. Hon kunde känna att det var på väg, hon kliade sig tankspritt i nacken.

Nästa grusväg visade sig vara den rätta. Plötsligt hade en tidsmaskin flyttat henne tio år tillbaka i tiden. Gräset rasslade under bilen på precis rätt sätt. Hennes iver fick henne att glömma av sig.

”Åh, ser du rönnen, så stor den blivit.” Han svarade inte den här gången heller. Hon sneglade igen, utan att det märktes, hon var expert på det. En bråkdel av sekund, läsa av, planera en strategi. Agera, säga rätt sak. Eller, som nu, vara tyst. Behålla allt för sig själv.

Parkeringen hade nästan växt igen. Det glesa gräset nådde henne till knäna när hon klev ur. Han dröjde med att kliva ur, hon räknade ett, två, tre, fyra, fem och låtsades se efter var alla väskor var i baksätet. Hon axlade så många hon kunde, en snett över axeln, två rakt över andra axeln och kylbagen i handen. Han gick tomhänt framför henne, aktande varje steg han tog. Han såg ut som en gammal dam som vaktade sina steg för att inte trampa fel och bryta lårbenshalsen. Den rutiga yllekjolen saknades dock. Hon frustade till, bilden var så tydlig. Han vände sig om.

”Vad är det som är så roligt?” Hon skakade tyst på huvudet, rösten skulle ha avslöjat skrattet. Andra gången, hon rös litet i sin kortärmade tröja. När hon nådde kanten av ängen stannade hon, stugan låg till vänster men rakt fram, där låg sjön. Levande och rörlig, ömsom ljus och glittrande och ömsom mörk och lugn. Hennes plats på jorden. Väskorna dundrade i marken när hon sprang mot bryggan, tvärs över ängen med långa steg. Hon hörde honom bakom sig, vagt och otydligt. Framme formade hon armarna till en pil och dök, mellan den stora stenen och den lilla stenen. Kläderna strävade emot, hindrade henne från att komma ner i vattnet. Hon vände sig på rygg, lät sig vaggas i världens famn. Himlen var grå och mörk ovanför henne. Hon var ett med sjön, lika lugn och stark som den.

Elden sprakade i öppenspisen, tekopparna stod på det gamla slagbordet vid fönstret. Hon försökte släta över sina misstag, tre samma dag. Han satt mitt emot, stel, med armarna en bit från kroppen.

”Här brukade vi vara varje sommar, här har jag växt upp. Rena bondlandet förstås, men du kommer att gilla det när du vant dig.”

”Vi kanske kan simma tillsammans i morgon, om du vill vänta på mig.”

”Javisst, förlåt, det är klart.” Lite för stelt. ”Javisst, självklart.” Det blev bättre, lagom.

Hon skickade honom en plastmugg med vatten, gick före ut och ställde sig på det vanliga tandborststället och började borsta.