Browsing Tag

livet

Tankar

Gömda stigar och nya vyer

När man är på en ny plats och är ute och promenerar skulle det vara så intressant att följa varje stig, bara för att se vart den leder, om den leder någonstans. Men det finns så otroligt många stigar att följa. De viker av från den väg man har valt, från det mål man har i sikte. De vindlar sig lockande mellan träd och stubbar, det okända rycker och drar. Kanske det finns en vacker vy i slutet av stigen. Kanske man kommer till en vacker glänta.

Skulle man följa dem alla skulle man aldrig komma fram till slutdestinationen. Så oftast måste man begränsa sig till att kika lite mot det nya och okända men ändå vandra vidare efter den stig man valt. Men någon gång ibland kan man unna sig att följa en smal liten stig som kröker därframme och gömmer något. En stenbro mitt i skogen eller ett slott eller bara en övervuxen stig där skuggan ligger djup. Från den promenaden kommer man tillbaka med ro i själen och livslust i fötterna.

Okategoriserade

Jag finns, jag lever

Vid sidan av stigen i Imbrosravinen, Kreta, Grekland.

För ett par dagar sedan kom jag hem från Kreta. Kameran blev flitigt använd hela tiden och jag fick några bilder som känns helt okej. En av de mäktigaste upplevelsesrna var vandrigen genom Imbrosravinen. Det var ett storslaget och mäktigt landskap. Jag är tacksam att jag har sett det.

Denna bild tog jag för att jag förundrades över alla stenstaplar människor som gått genom ravinen har byggt. De fanns överallt, så fort det låg lite lösa stenar på marken hade det byggts staplar. Och på denna gamla stock var de många.

Det är fantastiskt vilket behov människor har att lämna ett spår efter sig. Jag var här. Jag finns. Och kanske, kanske kommer det jag gjort att finnas kvar efter att jag försvunnit härifrån, antingen i geografisk bemärkelse eller i det mer övergripande betydlesen.

Ett liknande exempel var alla initialer som var ristade i de tjocka bladen på en stor kaktusliknande växt. Varje blad var fullt med inristade initialer, symboler och namn. En växt som sannolikt växer sakta och lever länge och där kommer nog ristningarna att finnas länge, länge.

Vår förgänglighet är en ständig utmaning för vår fantasi och vårt förstånd, så det är begripligt att vi försöker övervinna den. Lite diskret i förbigående lämnar vi ett meddelande till eftervärlden. JAG var här, jag förändrade världen om än aldrig så lite. Jag flyttade en sten, jag skrev mitt namn. Jag levde, jag andades, jag fanns.

Okategoriserade

Ohjälpligt inaktuell

Farfars slipsten

Någonstans på vägen tappar man greppet.

Jag har inte en aning om vilken musik som är populärast just nu. Jag har inte lyssnat på radio på evigheter.

Jag har inte en susning om modet, jag frågar expediten i butiken om byxorna verkligen ska vara så korta, hon bara tittar på mig och dillar om att det är vår, till hösten kommer det längre byxor. Hon verkar ha svårigheter att förstå att mina ben är lika långa året om.

Vilka filmer ska man se denna vår för att kunna vara med i samtalet runt jobbets fikabord? Vilka tv-serier är på uppåtgående? Jag antar att det inte är Förnuft och känsla från 1971, mitt senaste fynd på Youtube.

På något sätt är det som om tiden har bromsat in för några år sedan. Jag har inte upplevt något nytt sedan Nickelback och Creed. Har inte sett någon populär film sedan jag såg Hundraåringen på juldagen på bio i Vuollerim. Enda biografen jag varit på där någon hälsar välkommen och håller ett litet tal före filmen. Det var en upplevelse, det saknades bara någon som satt längst fram och spelade piano.

Så nu är greppet tappat, jag är ohjälpligt efter, lever i min egen bubbla. Den bubblan består av gammal musik, uråldriga filmer och invanda mönster. Min yngsta dotter fnyser föraktfullt när populärkulturen kommer på tal, enligt henne är jag mer ute än mumierna.

Oss emellan tycker jag att det är skönt. De invanda mönstren är som en gammal insutten fåtölj som passar mina former efter månader och år av innötning. För det är då, först då, man verkligen kan slappna av. När allt är gammalt, invant och tryggt. Jag vet att argbiggan tuktas till sist, att Musketörerna räddar drottningens ära och att Elisabeth får sin Darcy. Det är väl skönt?