Någonstans på vägen tappar man greppet.
Jag har inte en aning om vilken musik som är populärast just nu. Jag har inte lyssnat på radio på evigheter.
Jag har inte en susning om modet, jag frågar expediten i butiken om byxorna verkligen ska vara så korta, hon bara tittar på mig och dillar om att det är vår, till hösten kommer det längre byxor. Hon verkar ha svårigheter att förstå att mina ben är lika långa året om.
Vilka filmer ska man se denna vår för att kunna vara med i samtalet runt jobbets fikabord? Vilka tv-serier är på uppåtgående? Jag antar att det inte är Förnuft och känsla från 1971, mitt senaste fynd på Youtube.
På något sätt är det som om tiden har bromsat in för några år sedan. Jag har inte upplevt något nytt sedan Nickelback och Creed. Har inte sett någon populär film sedan jag såg Hundraåringen på juldagen på bio i Vuollerim. Enda biografen jag varit på där någon hälsar välkommen och håller ett litet tal före filmen. Det var en upplevelse, det saknades bara någon som satt längst fram och spelade piano.
Så nu är greppet tappat, jag är ohjälpligt efter, lever i min egen bubbla. Den bubblan består av gammal musik, uråldriga filmer och invanda mönster. Min yngsta dotter fnyser föraktfullt när populärkulturen kommer på tal, enligt henne är jag mer ute än mumierna.
Oss emellan tycker jag att det är skönt. De invanda mönstren är som en gammal insutten fåtölj som passar mina former efter månader och år av innötning. För det är då, först då, man verkligen kan slappna av. När allt är gammalt, invant och tryggt. Jag vet att argbiggan tuktas till sist, att Musketörerna räddar drottningens ära och att Elisabeth får sin Darcy. Det är väl skönt?
