Okategoriserade

En novell

BIld av LUM3N från Pixabay

Förväntningar

Så till sist stängdes dörren efter det sista flyttlasset. Lugnet lägrade sig i det lilla huset. Anna gick runt och tittade på kaoset och tomheten. Det såg ut som om en virvelvind hade dragit genom huset, och som en virvelvind var hon, yngsta dottern. Intensiv, överilad och genuint omtänksam. Med ett leende började hon plocka ihop överblivna kartonger, silkespapper och ratade ägodelar som inte skulle få plats i det nya hemmet. Långsamt packade Anna dem i en kartong, sakerna skulle säkert frågas efter någon gång. Hon skulle ställa den i hennes rum, så fanns den där när hon kom hem och hälsade på.

Anna blev stående på tröskeln till dotterns rum, sängen borta, den nya byrån borta, kvar var bara det gamla skrivbordet, nött och med flera streck efter barnaårens tuschpennor. Fönstret gapade tomt, gardinerna och prydnadssakerna var också borta.

Så lade hon märke till hur eftermiddagssolen letade sig in genom fönstret när det inte längre var täckt med breda gardiner i murriga färger. Det såg ut som ett nytt rum, så hade hon aldrig sett rummet tidigare. Det hade fina proportioner, nästan fyrkantigt med ett stort fönster på den kortare väggen. Innan hon ens tänkt tanken klart kände hon hur hon blev varm i ansiktet och hjärtat ökade takten lite. Tänk om hon skulle? Hon såg framför sig nya ljusa tapeter, skrivbordet målat i ljust grått och skira gardiner som skulle sila eftermiddagssolen. Den gamla karmstolen som stod övergiven i källaren skulle passa perfekt. Ett eget rum, där kunde hon ha böcker och akvarellfärger. Där skulle hon kunna tillbringa många solbelysta eftermiddagar i sin egen vrå. Finnas till bara för sig själv.

Städningen var snabbt avklarad, nu var den inte lägre en motig uppgift att göra, nu var den inledningen till ett projekt. En lista låg på köksbordet, allt hon behövde fanns med. På måndag skulle hon ta bilen till stan och handla på bygghandeln. Hon stod i nattlinnet och läste lappen en sista gång innan hon gick och lade sig.

Det var svårt att somna, tankarna snurrade, kanske var det bättre att måla väggarna ändå, istället för att tapetsera? Hon lade sig på sidan, drog upp knäna och lade ena handen under kinden, hon skulle bestämma sig i morgon.

Innan hon somnade ringde telefonen.

”Hej mamma, hur går det när lillan flyttat ut?” Äldsta dottern lät orolig och förstående.

”Det gick bra, hon kom iväg i god ordning.”

”Ja, men hur mår du?”

”Ehh, bra?”

”Du, jag kommer i morgon, jag har nog Pelle med mig. Han sms:ade nyss att han kommer i morgon.”

”Nja, jag hade tänkt…”

”Då ses vi vid tolv.”

Så var linjen död, bilden på Emelies ansikte försvann från displayen och den blev mörk. Anna vände sig i sängen, hon skulle få skjuta upp sitt projekt en dag, det kunde inte hjälpas.

När morgonen kom var Anna tidigt uppe, det första hon gjorde var att gå till det tomma rummet och titta på det igen. Ja, hon skulle måla istället. Hon drog med handen över de gamla tapeterna, petade lite i en skarv. Snart skulle hon få börja riva ner dem.

När Emelie kom hade hon Pelle med. De var födda med bara ett och ett halvt års mellanrum och hade alltid följts åt och gjort allt tillsammans. Emelie gav henne en tröstande kram när hon kom in.

”Det är inte bara du som är ledsen idag”, sa Emelie, ”Pelle ska flytta.”

Anna tittade på sin son, han såg lite dämpad ut, men det verkade inte vara någon större fara.

”Så tråkigt, är det inte bra mellan dig och Amanda?”

”Nej, Pelle skakade på huvudet, det har inte varit det och… ”

”Vi har fått världens idé”, Emelie kunde inte hålla sig längre. ”Han ska ju självklart flytta hit till dig. Han frågade mig om han kunde bo hos mig ett tag och jag sa ja, men då kom jag på att du säkert vill att han skulle bo här så du skulle slippa vara ensam. För det vill du ju säkert.”

”Jag känner mig inte särskilt ensam. ”

”Nej, det ä är klart inte ännu, men det kommer säkert att kännas jätteensamt efter ett tag. Du har ju aldrig varit ensam förut. Vi har ju alltid bott tillsammans.”

”Men Pelle behöver säkert bo mer centralt, och ni trivs ju så bra ihop. Du vet jag går ju och lägger mig så tidigt nu för tiden.”

”Nej, det går bra, jag lovar. Jag kan bo här. Jag kan köpa en bil så kan jag köra till jobbet, det skulle funka fint.”

Emelie kramade henne,

”Du ska inte behöva vara ensam, mamma.”

Anna tog diskret inköpslistan från köksbordet och lade ner den i koftfickan.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply