Browsing Category

Okategoriserade

Okategoriserade

Barbensglädje

Det finns dagar när vinden lägger sig tätt intill din kind, mjukt som en gammal kvinnas hand.  Då blir fötterna lätta och springer sina första steg på multnande löv. Kjolen virvlar om benen, lekfullt och uppsluppet. Tvärstannar och tittar, noga och nära, den första blomman. En ros, en ros för din glädje och en ros för din sol. Markens mest lysande, den första som vågar titta på den nya världen, född från döden, född till liv. Himlarna välver sig högt däröver, långt från jorden, dess blommor och dansande barbensglädje. Lämnar rum för yster sång och dans tills vinden stillnar, och lägger sig till vila i trogen väntan. Ytligt sett i ro, men där under spritter livet, önskar och ropar:  stryk min kind igen.

Okategoriserade

Böcker att läsa igen och igen

BIld av StockSnap från Pixabay

Det finns böcker som aldrig lämnar oss, de finns kvar och kräver omläsning efter omläsning. Det är inte alltid de bästa böckerna eller de mest kända. Det kan vara att det finns en miljö vi älskar eller en person vi inte kan lämna bakom oss. Ibland är det en stämning eller känsla som håller oss fångna och lockar oss tillbaka gång på gång.

Saltkråkan – finns det något somrigare än Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren? Förut läste jag den i början av varje sommar men eftersom tiden går så fort nu för tiden så jag läser den var tredje sommar ungefär. Jag tycker om att se Malin Melkerson vandra mellan äppelträden bakom Snickargården och fjärden ligger blank och glittrar i solskenet. Det ger mig sommarkänsla som ingen annan bok.

Holes/Ett hål om dagen – för att den är så underbart sammanvävd. Det är flera berättelser och trådar som går ihop och de är alla förutsättningar för varandra. Och alla samband avslöjas lite i taget, pö om pö, allt eftersom handlingen skrider framåt ger författaren ledtrådar till hur allt hänger ihop. Språket och formuleringarna är njutbara och storyn charmig. Den är väl värd alla utmärkelser.

Jag ger mig främling – den läser jag av nostalgiska skäl, alla i familjen har läst den.  Min farmor hade den och satte den i händerna på oss alla allt eftersom vi växte upp. Mina föräldrar, min faster, jag och mina syskon och mina barn, alla har vi läst samma bok och förstår samma referenser. Sen är nog boken i sig inte så märkvärdig, den är skriven av Arthur Mayse och kom ut 1959. Det är en äventyrsberättelse som utspelar sig i Kanadas vildmark med strapatser på glaciärer och hotande grisslybjörnar. Sympatisk och trevlig.

Oskuld och Arsenik – för att Lord Peter Wimsey är en sådan fantastisk person. Han är en av mina stora förälskelser. Intelligent och sofistikerad. Intressantast är det att läsa böckerna där Harriet Vane är med, deras samspel och dialog är ömsom roande och ömsom tankeväckande. Kamratfesten, boken där hon ger honom sitt ”ja” är dessutom en guldgruva av tankar om språket, vetenskapen och livet. Det finns ingen bok som jag plockat så många citat ur som den.

Vilka böcker läser du igen och igen?

Okategoriserade

Parkbänkar i mitt hjärta

Parkbänk i Kabelvåg, Lofoten

Det finns dagar när det känns bättre att drömma sig bort än att vara här och nu. Idag är det en sådan dag. Vädret är otrevligt och de sista dagarna av julhelgen är så tråkiga. Jobbtankarna har börjat poppa upp och förberedelser för vårterminen har påbörjats i bakhuvudet.

Då är det mycket bättre att drömma sig bort. Just nu skulle jag ge mycket för att få sitta en stund på en av de bästa parkbänkar jag mött. De bästa är oftast något av en överraskning, man är ute och går på en ny plats och rundar ett hörn eller ett buskage och plötsligt möter man en bänk så välplacerad att man aldrig vill gå därifrån. Två sådana bänkar träffade jag på under förra året.

Den första var i Kabelvåg på Lofoten. Vi gick från vår rorbue och följde en stig som gick in bland träd och buskar, den var brant och smal, bitvis lerig. Vi följde den en bit, det fanns inte en människa i närheten och buskarna skymde sikten framåt. Men så kom ut från skogen och möttes av en enkel bänk, vänd mot det storslagna landskapet. Vi satt där länge och bara njöt, och jag kommer nog alltid att minnas den platsen och stunden.

Min allra bästa parkbänk står efter en offentlig vandringsstig på Bathwick Hill i Bath. Det är en träbänk med mjuka former och när man sitter där på bänken har man en vidunderlig utsikt över Bath. Bänken har ett passande citat av av Jane Austen på ryggstödet. ”I really believe I shall always be taking about Bath when I am home again – I do love it so very much.” Jag instämmer av fullaste hjärta.  En gång till i mitt liv vill jag sitta på den bänken och se ut över Bath.

Parkbänk på Bathwick Hill i Bath.
Utsikten över Bath från den bästa parkbänk jag vet.
Okategoriserade

5 tips för sista-sekunden-julklappar

BIld av Pexels från Pixabay

Idag är det den stora JULKLAPPS-PANIK-DAGEN! Det är bara en dag kvar innan julafton och vi har julklappar kvar att köpa. Vi har inte hittat rätt julklapp till faster Agatha som har allt och det har plötsligt visat sig att farbror Östen ska komma på julafton. Dessutom har du hört ryktas att moster Anna har stickat ett par sockar till dig så det är bästa att köpa henne en julklapp så du slipper ha dåligt samvete ända fram till i slutet på maj när hon fyller år. Eller så bor du, som jag, långt bort från varuhusens glänsande diskar och utbudet är begränsat till OKQ8s biltillbehör. Då kan man slita sitt hår tills man kommer på svaret.

Och svaret är självklart julklappar som man kan ladda hem omedelbart. Här jag har listat mina favoriter, det finns fler men vem vill ha en app i julklapp? Eller ännu värre, ett dataspel?

Så till min lista med 5 tips på julklappar du kan ladda hem direkt:

  • En biljett – till en teater eller musikal. Min favorit, en underbar julklapp, att ge bort en upplevelse är så mycket roligare än att ge saker.
  • En prenumeration – Historia, foto, eller heminredning, utbudet är oändligt. De flesta utgivare har en funktion ”ge bort en prenumeration” på sin hemsida.
  • En E-bok – även här är utbudet oändligt, du betalar och laddar hem filen direkt.
  • Välgörenhet – välj en organisation, betala och skriv ut intyget som du kan ge bort i julklapp. En gåva som glädjer inte bara mottagaren utan även någon i nöd.
  • Ljudboksprenumeration – borde vara årets julklapp, allt fler gör det, det är miljövänligt och kulturellt – vad mer kan vi önska av en julklapp?

Själv ska jag nyttja inte bara en utan flera av dessa förslag för jag har ännu bara köpt en enda julklapp och det är en dag kvar till julafton. God Jul och ta det lugnt!

Okategoriserade

Boxning – även för tanter

Sara på boxningsträning.

Plötsligt händer det att man förvånar till och med sig själv. Och när anmälan är gjord kan man ju inte fega ur och avboka, det är inte ett alternativ. När jag berättade på jobbet att jag skulle på boxning möttes jag av förvånade miner och glada skratt, från både kollegor och elever. Det var tur att jag hade min dotter som draghjälp som gjorde att jag verkligen for. Hon har tränat boxning av och till och har precis börjat om. Hon hävdade att det var roligt och inte alls svårt, så kör till, tänkte jag och hakade på.

När vi kom till lokalen möttes vi av glada skratt och inbjudande hälsningar. Lokalen var inte så stor, med en mjuk och skön matta på golvet, ett par stora boxningssäckar och korgar med lånehandskar.

När det blev dags att starta hade det samlats en liten grupp tjejer och en tant (jag). Efter en traditionsenlig uppvärmning var det dags att dra på sig handskar och börja träna slag. Jag hade inte en aning om att man kunde träna slag på så många olika sätt. Jag hade nog föreställt mig boxningsträning som ganska ensidig och monoton, men där hade jag helt fel. Under en övning skulle vi slå ett par slag, lägg oss ner och slå ett par slag liggande och så vidare under några minuter. Jag insåg att lägga sig ner och kliva upp från ett golv snabbt tio gånger i rad är en form av träning om den fysiska formen inte är den bästa.

Gruppen var mycket ojämn, några av tjejerna har tränat boxning regelbundet under lång tid, några tränar ibland och så jag som var helt novis. Men det var inget problem. Ledaren var entusiastisk och mycket kunnig och anpassade övningarna efter våra olika förutsättningar med några snabba instruktioner.

Det var riktigt roligt att träna boxning, men jag skulle aldrig ha gått på ett vanligt pass i boxning där kvinnor och män tränar tillsammans. Det blir en annan stämning och känsla när man är bara kvinnor, så framöver kommer jag att hålla utkik efter fler boxningspass för tjejer, kvinnor och tanter.

Okategoriserade

En novell

BIld av LUM3N från Pixabay

Förväntningar

Så till sist stängdes dörren efter det sista flyttlasset. Lugnet lägrade sig i det lilla huset. Anna gick runt och tittade på kaoset och tomheten. Det såg ut som om en virvelvind hade dragit genom huset, och som en virvelvind var hon, yngsta dottern. Intensiv, överilad och genuint omtänksam. Med ett leende började hon plocka ihop överblivna kartonger, silkespapper och ratade ägodelar som inte skulle få plats i det nya hemmet. Långsamt packade Anna dem i en kartong, sakerna skulle säkert frågas efter någon gång. Hon skulle ställa den i hennes rum, så fanns den där när hon kom hem och hälsade på.

Anna blev stående på tröskeln till dotterns rum, sängen borta, den nya byrån borta, kvar var bara det gamla skrivbordet, nött och med flera streck efter barnaårens tuschpennor. Fönstret gapade tomt, gardinerna och prydnadssakerna var också borta.

Så lade hon märke till hur eftermiddagssolen letade sig in genom fönstret när det inte längre var täckt med breda gardiner i murriga färger. Det såg ut som ett nytt rum, så hade hon aldrig sett rummet tidigare. Det hade fina proportioner, nästan fyrkantigt med ett stort fönster på den kortare väggen. Innan hon ens tänkt tanken klart kände hon hur hon blev varm i ansiktet och hjärtat ökade takten lite. Tänk om hon skulle? Hon såg framför sig nya ljusa tapeter, skrivbordet målat i ljust grått och skira gardiner som skulle sila eftermiddagssolen. Den gamla karmstolen som stod övergiven i källaren skulle passa perfekt. Ett eget rum, där kunde hon ha böcker och akvarellfärger. Där skulle hon kunna tillbringa många solbelysta eftermiddagar i sin egen vrå. Finnas till bara för sig själv.

Städningen var snabbt avklarad, nu var den inte lägre en motig uppgift att göra, nu var den inledningen till ett projekt. En lista låg på köksbordet, allt hon behövde fanns med. På måndag skulle hon ta bilen till stan och handla på bygghandeln. Hon stod i nattlinnet och läste lappen en sista gång innan hon gick och lade sig.

Det var svårt att somna, tankarna snurrade, kanske var det bättre att måla väggarna ändå, istället för att tapetsera? Hon lade sig på sidan, drog upp knäna och lade ena handen under kinden, hon skulle bestämma sig i morgon.

Innan hon somnade ringde telefonen.

”Hej mamma, hur går det när lillan flyttat ut?” Äldsta dottern lät orolig och förstående.

”Det gick bra, hon kom iväg i god ordning.”

”Ja, men hur mår du?”

”Ehh, bra?”

”Du, jag kommer i morgon, jag har nog Pelle med mig. Han sms:ade nyss att han kommer i morgon.”

”Nja, jag hade tänkt…”

”Då ses vi vid tolv.”

Så var linjen död, bilden på Emelies ansikte försvann från displayen och den blev mörk. Anna vände sig i sängen, hon skulle få skjuta upp sitt projekt en dag, det kunde inte hjälpas.

När morgonen kom var Anna tidigt uppe, det första hon gjorde var att gå till det tomma rummet och titta på det igen. Ja, hon skulle måla istället. Hon drog med handen över de gamla tapeterna, petade lite i en skarv. Snart skulle hon få börja riva ner dem.

När Emelie kom hade hon Pelle med. De var födda med bara ett och ett halvt års mellanrum och hade alltid följts åt och gjort allt tillsammans. Emelie gav henne en tröstande kram när hon kom in.

”Det är inte bara du som är ledsen idag”, sa Emelie, ”Pelle ska flytta.”

Anna tittade på sin son, han såg lite dämpad ut, men det verkade inte vara någon större fara.

”Så tråkigt, är det inte bra mellan dig och Amanda?”

”Nej, Pelle skakade på huvudet, det har inte varit det och… ”

”Vi har fått världens idé”, Emelie kunde inte hålla sig längre. ”Han ska ju självklart flytta hit till dig. Han frågade mig om han kunde bo hos mig ett tag och jag sa ja, men då kom jag på att du säkert vill att han skulle bo här så du skulle slippa vara ensam. För det vill du ju säkert.”

”Jag känner mig inte särskilt ensam. ”

”Nej, det ä är klart inte ännu, men det kommer säkert att kännas jätteensamt efter ett tag. Du har ju aldrig varit ensam förut. Vi har ju alltid bott tillsammans.”

”Men Pelle behöver säkert bo mer centralt, och ni trivs ju så bra ihop. Du vet jag går ju och lägger mig så tidigt nu för tiden.”

”Nej, det går bra, jag lovar. Jag kan bo här. Jag kan köpa en bil så kan jag köra till jobbet, det skulle funka fint.”

Emelie kramade henne,

”Du ska inte behöva vara ensam, mamma.”

Anna tog diskret inköpslistan från köksbordet och lade ner den i koftfickan.

Okategoriserade

Jag finns, jag lever

Vid sidan av stigen i Imbrosravinen, Kreta, Grekland.

För ett par dagar sedan kom jag hem från Kreta. Kameran blev flitigt använd hela tiden och jag fick några bilder som känns helt okej. En av de mäktigaste upplevelsesrna var vandrigen genom Imbrosravinen. Det var ett storslaget och mäktigt landskap. Jag är tacksam att jag har sett det.

Denna bild tog jag för att jag förundrades över alla stenstaplar människor som gått genom ravinen har byggt. De fanns överallt, så fort det låg lite lösa stenar på marken hade det byggts staplar. Och på denna gamla stock var de många.

Det är fantastiskt vilket behov människor har att lämna ett spår efter sig. Jag var här. Jag finns. Och kanske, kanske kommer det jag gjort att finnas kvar efter att jag försvunnit härifrån, antingen i geografisk bemärkelse eller i det mer övergripande betydlesen.

Ett liknande exempel var alla initialer som var ristade i de tjocka bladen på en stor kaktusliknande växt. Varje blad var fullt med inristade initialer, symboler och namn. En växt som sannolikt växer sakta och lever länge och där kommer nog ristningarna att finnas länge, länge.

Vår förgänglighet är en ständig utmaning för vår fantasi och vårt förstånd, så det är begripligt att vi försöker övervinna den. Lite diskret i förbigående lämnar vi ett meddelande till eftervärlden. JAG var här, jag förändrade världen om än aldrig så lite. Jag flyttade en sten, jag skrev mitt namn. Jag levde, jag andades, jag fanns.

Okategoriserade

Vattenpöl

Från dagens fotoutflykt.

Hur många gånger har vi inte hört att i det enkla ligger det sköna. Så kändes det i dag när jag i brist på intressanta motiv fotade en vattenpöl.

Vatten är fantastiskt, i alla dess former. Hela vintern har jag funderat över snöns skiftande form och känsla. När den är tilltrampad som en stig är den hård och bär oss. Men när den faller kan den vara så lätt som ett dun när den faller i stora flingor en kall vinterdag.

Nu smälter den och blir till droppar i en smutsig vattenpöl som plötsligt blev något vackert och unikt.

Jag hade kunnat stå där på knä hur länge som helst och fota vattendropparna och njuta av hur solskenet fick dropparna att skimra i alla möjliga färger. Men tids nog blev det dags att fara hem och ta tag i tapeterna, det blev också snyggt, men på ett helt annat sätt.

Okategoriserade

Låtsasliv

Hur många gånger har jag inte tänkt att många ungdomar lever ett låtsasliv? När de berättar om vänner som de betraktar som sina bästa vänner trots att de aldrig träffats. Eller när jag inser hur många timmar de spenderar på sociala medier. Det kan också vara när någon berättar hur många dagar i rad de har snappat varandra, det längsta jag vet är två tjejer som har snappat varandra varje dag i två och ett halvt år. Eller när de berättar att de gör något på ett spel och berättar om det som om det vore sant. Som om spelkaraktärens kunskaper är mina kunskaper. Listan går göra hur lång som helst.

Själva slår vi oss för bröstet, vi vuxna, vi lever minsann i verkligheten med räkningar och vad-ska-vi ha-till-middag-idag-bekymmer. Men är vi så präktiga egentligen? Hur många timmar tillbringar vi på nätet? När läste jag en bok sist? När gick jag till en plats som var ny för mig? När gjorde jag sist något praktiskt? Något som finns kvar, en lampa, en duk, en kruka eller vad som helst?

Förr gick vi ut på fotvandring, idag tittar vi på serier där en man ska ta sig från en plats till en annan utan att de andra får tag på honom. Något slags kurra-gömma för vuxna. Istället för att verkligen sätta mig in i hur man målar akvareller kan jag titta på instruktionsfilmer på Youtube och låtsas att jag ska börja, snart, bara jag har sett några filmer till. Det finns så mycket information och människor som vill instruera oss att vi aldrig kommer till skott. Jag skulle kunna ligga i soffan i tio år och se filmer om fotografi utan att gå utanför dörren en enda gång och ta ett eget foto.

Vi blir kvar i en låtsasvärld där vi tror att vi är intresserade av olika saker, men egentligen vill vi inte utöva våra intressen. Vi vill bara ha känslan av att vi vill göra alla de där sakerna, drömmen om att en dag ska vi göra något, på rikligt.

Tänk generationen före oss, de hade både intresse och kunskaper. De kunde handarbeta, väva och knyta makramé, dreja lerfat och virka klänningar och sticka sockar. De odlade rovor och rosor. Sydde kläder och spikade ihop odlingsbänkar. Jag, i princip allt kunde de. De var inte rädda för att försöka. De levde i verkligheten, där man gör saker på riktigt. Det är inte så länge sedan vi alla levde i den världen.

När jag var ung kunde jag virka, sticka hjälpligt, rida hästar och mocka hästbajs, jag målade och sjöng och joggade och läste. Skrev dikter gjorde jag också och två mattor har jag som jag vävt själv. Idag tittar jag på nätet på människor som diktar, sjunger och joggar och målar, alla dessa saker ryms i mitt låtsasliv. Då kan man undra var är mitt riktiga liv? Är det att ligga i soffan och hålla i en fyrkantig skärm som presenterar en chimär? Mitt riktiga liv finns kanske någonstans där ute i löpspåret, det ligger där, pausat, och väntar på att jag ska komma tillbaka någon dag. Kanske.

Okategoriserade

Ohjälpligt inaktuell

Farfars slipsten

Någonstans på vägen tappar man greppet.

Jag har inte en aning om vilken musik som är populärast just nu. Jag har inte lyssnat på radio på evigheter.

Jag har inte en susning om modet, jag frågar expediten i butiken om byxorna verkligen ska vara så korta, hon bara tittar på mig och dillar om att det är vår, till hösten kommer det längre byxor. Hon verkar ha svårigheter att förstå att mina ben är lika långa året om.

Vilka filmer ska man se denna vår för att kunna vara med i samtalet runt jobbets fikabord? Vilka tv-serier är på uppåtgående? Jag antar att det inte är Förnuft och känsla från 1971, mitt senaste fynd på Youtube.

På något sätt är det som om tiden har bromsat in för några år sedan. Jag har inte upplevt något nytt sedan Nickelback och Creed. Har inte sett någon populär film sedan jag såg Hundraåringen på juldagen på bio i Vuollerim. Enda biografen jag varit på där någon hälsar välkommen och håller ett litet tal före filmen. Det var en upplevelse, det saknades bara någon som satt längst fram och spelade piano.

Så nu är greppet tappat, jag är ohjälpligt efter, lever i min egen bubbla. Den bubblan består av gammal musik, uråldriga filmer och invanda mönster. Min yngsta dotter fnyser föraktfullt när populärkulturen kommer på tal, enligt henne är jag mer ute än mumierna.

Oss emellan tycker jag att det är skönt. De invanda mönstren är som en gammal insutten fåtölj som passar mina former efter månader och år av innötning. För det är då, först då, man verkligen kan slappna av. När allt är gammalt, invant och tryggt. Jag vet att argbiggan tuktas till sist, att Musketörerna räddar drottningens ära och att Elisabeth får sin Darcy. Det är väl skönt?