Ibland ljuger jag lite grann, inte så mycket för andra som för mig själv. Som till exempel här om dagen när jag hade råkat in i en rätt så animerad diskussion hemma. Jag har inte riktigt klart för mig vilken min ståndpunkt egentligen var. Den kan nog närmast beskrivas som ambivalent. Dels försökte jag förklara för min motsträviga familj att listor är grejen. De är funktionella, strukturerade och underlättar tillvaron. Och dels försökte jag försvara mig med att jag inte har så många listor, bara några stycken, typ tre. Det är inte så många. Jag försökte också med auktoritetsargument: min pappa har också tre.
En lista för huset, vad som ska göras innan renoveringen kan anses färdig. En lista för mina privata projekt, skrivprojekt och liknande och, självklart, en lista på jobbet.
Behöver jag säga att allt föll platt till marken, trots alla mina ansträngningar. Av någon underlig anledning anser de att listor tar bort glädjen från tillvaron. Det har de helt fått om bakfoten. Listor är små under av inspiration. Först när man gör dem, då kan man spåna fritt och verkligen hänge sig till planerandets nöje. Sedan ska man renskriva, det tillfredsställer ordningssinnet för då är det dags att sortera och prioritera. Slutligen, när man får bocka av en uppgift som genomförd känner man sig handlingskraftig och driven.
Så här i efterhand har jag i min ensamhet försökt räkna mina listor, jag är rädd att de överskrider det magiska talet tre. Vad jag inte nämnde till min familj och det jag egentligen ljuger lite om är alla ”under-listor”, det är listor som ingår in en av ovanstående kategorier men som går in mer på detalj av olika delar. Men jag beslutar enhälligt att dessa inte räknas. De kan ligga undangömda som ett dokument på datorn där ingen kan upptäcka deras existens. De hör ju ihop med de andra listorna så tekniskt sett har jag inte ljugit. Inte så mycket i alla fall.
