Varje vår är det samma äventyr och samma missbedömningar när vi ska driva upp våra sommarblommor. Det är lite av att göra samma misstag igen och igen men ändå förvänta sig ett annat resultat.
Vi inleder i god ordning med att välja frön från Impecta, antagligen för att de är de enda som skickar en fysisk katalog. Det har sin charm att titta på bilder, jämföra och kryssa för önskade sorter. Vi beställer tidigt och gör en realistisk beräkning av vad vi behöver. Si och så många hängpetunior, penséer och så vidare. Vi sår dem i god tid och då borde allt vara frid och fröjd. Men inte alls.
Helt plötsligt kommer paniken, det gör den varje år, utan undantag. Vi tänker att alla våra plantor kommer att dö, så vi blir utan i år. Eller så tänker vi att det är för få (hur det nu kan vara det?). Eller så har vi glömt några viktiga sorter, tycker vi.
Resultatet blir lite olika från år till år. I år sökte jag bland gamla fröpåsar och helt plötsligt hade vi sått ett par hundra frön. Ett annat år tog jag så många sticklingar från pelargoner att vi hade 55 pelargoner. Ingen människa behöver 55 pelargoner, jag lovar. Som tur är har vi bara fem i år. Ett annat år gjorde vi ytterligare en beställning på Impecta som översteg den ursprungliga – jag har ingen aning om hur det kom sig. Det året gav vi bort allt vi kunde och resten knölade vi ner i rabatterna mellan perennerna.
Planen för nästa år är att jag ska lägga in påminnelser i min telefon från början av april där det står:
”Förbjudet att så fler frön.” Den påminnelsen kommer att upprepas varje dag hela april månad ut för i maj har alla plantor tagit sig och paniken lägger sig. Då inser jag att: Vi kommer att få blommor även i år, de kommer inte att dö och ja, de är tillräckligt många. Med råge.
