Browsing Tag

Tankar

Barfotasommar

I år hoppas jag på en barfotasommar. En sommar som är nog varm att man kan gå barfota i gräset utan att marken kyler under fötterna. Jag vill känna gräset kittla under fötterna och se hur det fastnar en maskros mellan tårna. På kvällen måste fötterna skrubbas med rotborste och såpa.

Jag minns inte längre hur det kändes, då för länge sedan. Innan bekvämligheten tog över. Innan skorna blev det automatiska valet. När obehaget att gå barfota på grus blev för stort och kvällsskrubbningen med rotborste blev för besvärlig. Då, när sinnligheten fick vika för det praktiska.

Men, i år hoppas jag på en barfotasommar. I år ska fötterna få trampa lätt över gräsets strån, få stanna upp och rota sig i jorden. Hämta näring och livsmod. Och de ska få känna, känna grusets vassa stenar, sjövattnets kyla och stenens hetta en solvarm dag.

Jag ska minnas hur det kändes, den dagen jag inte längre kan gå barfota. Jag ska minnas det lena, det vassa och det varma. Jag ska minnas hur det kändes att springa barfota över sommarängen, hur sjöbottnen kändes och hur stenen värme. Jag ska också gömma doften av gulsåpa i mitt minne att ta fram när allt annat är saknat och borta. Då ska jag minnas min barfotasommar.

4 juni, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Däckbyte

Jag har bytt däck på min bil idag. Det är verkligen ett vårtecken, bilen rullar lätt och framförallt tyst. Det är skönt när man kör mycket.

I år hade jag tur. Jag bytte däck en mulen och blåsig söndag när gatan låg tom och öde. Det är skönt. Sist jag bytte däck var en solig söndagseftermiddag när alla grannar var ute. Några var ute och pysslade på sin uppfart och andra passerade med barnvagn och små nybörjare på cykel. Alla stirrar lite diskret men ingen säger något. Och det är tur, ja inte att de stirrar utan att de inte säger något. Jag har en inövad repertoar av spydiga kommentarer, utvecklad och vässad genom många års bilpyssel inom synhåll av män i alla åldrar.

En del tycker att de är snälla när de kommenterar ”vad duktig du är”. Det har alltid förundrat mig att det kan anses duktigt att skruva i och ur några skruvar. Jag känner mig alltid som ett barn som blir klappat på huvudet ”så duktigt du ritar” -typ.

Andra fråga rakt ut: ”Var har du gubben?” Då svara jag oftast att han är inne och diskar, då går de sin väg muttrande och min ”gubbe” får rykte om sig att vara lite klent vaggad, som inte ens kan byta däck. Andra alternativet är att säga att slagit ihjäl honom med fälgkorset och att han ligger bakom garaget. Då ser de osäkra ut, som om de skulle vilja gå och titta efter men inte vågar.

Mest beklämmande är när jag får beröm av kvinnor. Som om det vore något svårt och krångligt. Då hävdar jag alltid att det är superenkelt jämfört med att sticka en tröja. För så är det. Stickning kräver lite handlag och noggrannhet. Att byta däck är att skruva lös ett däck och skruva fast nästa, kan inte bli fel.

Sambon passar på att berömma mig varje år och jag spottar och fräser och säger åt honom att gå in och koka te åt mig innan jag kommer på att han retas med mig. Jag har en knapp där det står ”tryck här” medan jag byter däck och han kan inte låta bli. Och jag går på det varje gång. Jag är så van att försvara min rätt att göra vad jag vill att jag automatiskt blir arg och fräser. Jag tänker att det är lång väg kvar när inte ens en så enkel sak som att sköta om sin bil är något naturligt som inte behöver stirras på eller kommenteras.

26 april, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Att äga sin tid

Min tid är min, och jag kan välja hur jag ska använda den. Hur mycket jag än ångrar bortslösad tid kommer jag aldrig att få ersättning för den.

Hur många gånger säger vi att vi inte har tid? Hur många gånger har jag beklagat mig över att jag inte hinner läsa? Hur många gånger har jag inte tänkt att när jag får mer tid över ska jag måla en tavla eller skriva en bok eller klä om soffan? Om jag hade mer tid skulle jag kunna lära mig italienska, sy kläder eller lära mig spela ett instrument.

Men jag har mer tid. Mycket mer än vad jag använder, och all överbliven tid låter jag andra använda.

Annonsörer på FB vill att jag ska klicka på deras länk. Tidningar lockar med rubriker som inte har stöd i innehållet i texten. Jag ser idiotiska Youtubefilmer vars innehåll inte intresserar mig. Jag läser artiklar som andra tycker att jag ska läsa.

All denna tid som jag lägger på meningslösheter får jag aldrig igen. Ingen kommer att titta på minbalansräkning och säga: ”Du har slösat din tid på fel saker, här får du ett halvt år till, använd det väl.”

Nu är det dags att ta tillbaka tiden. Den är min, jag äger den och jag ska använda den, inte ge bort den till andra vars intressen inte är desamma som mina.

Om min tillvaro kunde se ut på det här sättet skulle jag vara väldigt nöjd:

Jag ser bara Youtubeklipp som jag verkligen vill se.

Jag ägnar inte mer än max 15 min per dag på sociala medier.

Jag väljer själv vilka artiklar jag ska läsa, jag låter inte andra bestämma vad jag ska läsa.

Jag googlar bara på varor som jag har för avsikt att köpa.

Och, till sist, ett tänkvärt citat:

”Om du inte kan styra din tid kan du inte styra något alls.”

(Claus Möller)

23 oktober, 2019 by Emma Öhman

Tankar

Gömda stigar och nya vyer

När man är på en ny plats och är ute och promenerar skulle det vara så intressant att följa varje stig, bara för att se vart den leder, om den leder någonstans. Men det finns så otroligt många stigar att följa. De viker av från den väg man har valt, från det mål man har i sikte. De vindlar sig lockande mellan träd och stubbar, det okända rycker och drar. Kanske det finns en vacker vy i slutet av stigen. Kanske man kommer till en vacker glänta.

Skulle man följa dem alla skulle man aldrig komma fram till slutdestinationen. Så oftast måste man begränsa sig till att kika lite mot det nya och okända men ändå vandra vidare efter den stig man valt. Men någon gång ibland kan man unna sig att följa en smal liten stig som kröker därframme och gömmer något. En stenbro mitt i skogen eller ett slott eller bara en övervuxen stig där skuggan ligger djup. Från den promenaden kommer man tillbaka med ro i själen och livslust i fötterna.

16 oktober, 2019 by Emma Öhman

Tankar

Höst

Hösten är motsägelsernas tid. Den är alltings slut och alltings början.

Jordens högtid är slut och lämnar efter sig en doft av rosor och saknad.

Grönskan vissnar och flyttfåglarna samlas för att flyga söderut.

De sista varma dagarna avnjuts med en känsla av vemod.

Vi avslutar, vi städar bort och packar ner. Klipper ner de vissnade blommorna.

En sista gång gör vi det som behöver göras. En sista gång.

Men å andra sidan…

Här och nu börjar allt, det som legat i träda under sommaren

flyttas upp på att- göra- listan. Nu ska här göras, ordnas och presteras.

Man vill köpa pennor, lära sig ett nytt språk och sträcka sig

efter ouppnåeliga mål. Nyårsaftonens löften, som vilat under sommaren,

dammas av och mäts och vägs. Och en kristallklar dag med skärpa i luften

speglar sig björkarna i älvens stilla vatten, då lugnar sig själen en stund och vilar.

Och i skymundan faller fröet från den vissnade blomställningen,

början till nästa års grönska och liv.

7 september, 2019 by Emma Öhman

Tankar

Vem är vi, egentligen?

Bilden är från Fjällbotaninska trädgården i Jokkmokk.

Marknaden för åsikter har aldrig varit större. Vi uttrycker åsikter på fler platser, om fler ämnen och med större eftertryck än någonsin tidigare. Dessutom har vi möjlighet att framföra våra åsikter offentligt. Före internet var det bara personer med kunskap inom ämnet som bads ge en kommentar eller åsikt i tidningen eller TV, men idag kan vi, du och jag, offentliggöra våra åsikter till en stor publik utan att vi behöver ha någon som helst kunskap eller insikt i ämnet.

Sociala medier drivs av kommentarer – ju fler kommentarer desto större synlighet och synlighet är guld – viktigare än allting annat. Därför inbjuds det till kommentarer, oavsett kvalitet, bara de är många. Vad är då lättare än att efterfråga människors åsikter? Alla kan uttrycka en åsikt, det kräver varken insikter eller kunskap. Det ogrundade tyckandet står högt i kurs i vår alternativa värld.

Det får oss att tro att våra åsikter är viktiga – att åsikter gör skillnad. Det får oss till och med att tro att våra åsikter definierar vem vi är.

Och där, tror jag, är det verkliga kruxet. Vi kan definiera oss som feminister, miljökämpar eller humanister bara för att vi tycker något är rätt eller fel. Eller bara för att vi pratar eller skriver om dessa ämnen – inte för att vi verkligen gör något som gör skillnad. Alla behöver inte förändra världen, men att bara tycka något gör ingen skillnad för någon.

” It’s not what we say or feel that makes us what we are. It’s what we do, or fail to do.”

Det har ingen betydelse vad vi säger eller känner om vi inte låter det ta formen av en aktiv handling, om än aldrig så liten, i vårt egna sociala sammanhang. En enda liten handling väger så mycket mer än en kommentar på en webbsida.

27 juli, 2019 by Emma Öhman

Okategoriserade

Jag finns, jag lever

Vid sidan av stigen i Imbrosravinen, Kreta, Grekland.

För ett par dagar sedan kom jag hem från Kreta. Kameran blev flitigt använd hela tiden och jag fick några bilder som känns helt okej. En av de mäktigaste upplevelsesrna var vandrigen genom Imbrosravinen. Det var ett storslaget och mäktigt landskap. Jag är tacksam att jag har sett det.

Denna bild tog jag för att jag förundrades över alla stenstaplar människor som gått genom ravinen har byggt. De fanns överallt, så fort det låg lite lösa stenar på marken hade det byggts staplar. Och på denna gamla stock var de många.

Det är fantastiskt vilket behov människor har att lämna ett spår efter sig. Jag var här. Jag finns. Och kanske, kanske kommer det jag gjort att finnas kvar efter att jag försvunnit härifrån, antingen i geografisk bemärkelse eller i det mer övergripande betydlesen.

Ett liknande exempel var alla initialer som var ristade i de tjocka bladen på en stor kaktusliknande växt. Varje blad var fullt med inristade initialer, symboler och namn. En växt som sannolikt växer sakta och lever länge och där kommer nog ristningarna att finnas länge, länge.

Vår förgänglighet är en ständig utmaning för vår fantasi och vårt förstånd, så det är begripligt att vi försöker övervinna den. Lite diskret i förbigående lämnar vi ett meddelande till eftervärlden. JAG var här, jag förändrade världen om än aldrig så lite. Jag flyttade en sten, jag skrev mitt namn. Jag levde, jag andades, jag fanns.

13 maj, 2019 by Emma Öhman