Browsing Category

Tankar

Vårlängtan

Nu har det äntligen vänt, vi är i mitten av mars och solen lyser många timmar nu och den värmer faktiskt. Den här tiden finns det så mycket att se fram emot. Ljus och värme är det som man tänker på först men det finns så mycket mer.

Jag drömmer om skogspromenader, att få gå på barmark, över rötter och stenar, mellan träd och längs bäckar. Det är något som man saknar när snön ligger tjock så många månader per år. Tänk att få höra ljudet från en porlande bäck och lyssna på trädens sus. Och när älvens is äntligen smälter och vattnet ligger öppet, så sjunger det inom en.

Fotografering är också något jag längtar efter, och då tycker förstås vän av ordning att man minsann kan fotografera på vintern också. Javisst kan man det, men det är något särskilt med våren och sommaren. Öppet vatten, insekter och blommor, hela världen blir levande. Naturligtvis är det vackert på vintern också, särskilt när det känns som om man bor i ett sagolandskap som Narnia ungefär. Det är när frosten ligger tjock på alla träd och allt gnistrar i det kalla solskenet.

Fotot är från Fjällbotaniska trädgården, en vårdag för några år sedan när jag lyckades vara där när fjällsippan blommade. Det var så många blommor, som en matta av sippor. Min ambition är att få se det igen, men de blommar så kort tid, man måste pricka in exakt rätt tid, det är så lätt att missa det. Men när man står där och tittar på de små, vackra blommorna som trotsar det kalla vårvädret, då känner man att nu, nu är det vår och allt det underbara finns framför oss. Och i år är året när jag ska få se det igen, det har jag bestämt!

Ha det gott i solskenet!

16 mars, 2022 by Emma Öhman

Tankar

Hösten – tid för nystart

Hösten är den tid när man har lust att göra en nystart. Jag tror att det inte är bara jag som känner så. Vi är präglade av skolans årscykel att hösten känns som den naturliga starten. På hösten vill vi köpa nya pennor och anteckningsblock, börja träna och lovar att börja städa garderoben.

Jag får lust att ta tag i alla de där sakerna som jag har skjutit upp i veckor eller månader, kanske till och med i åratal. Det känns lockande att städa upp, lägga till rätta och njuta av resultatet, känna sig präktig och stolt.

Jag har sorterat ut alla kläder som är för små, som har dålig passform eller som jag aldrig använder. I min garderob hänger bara de kläder jag vill och kan använda. Det betyder att min garderob är nästan tom, men vad gör det? Det känns som en befrielse!

Så nu ser jag mig om efter nästa projekt som jag ska ta tag i. Det gäller att passa på för när vintern kommit och det ligger en meter snö på marken då kommer lusten till förnyelse att försvinna. Då kommer all vår längtan att handla om mysiga brasor, varma filtar, en god kopp te och en trave med bra böcker.

Men ännu är det höst och allt känns möjligt. Det nya känns lockande och lite ansträngning avskräcker inte. Just nu kan vi bli vad vi vill – låt oss passa på!

21 september, 2020 by Emma Öhman

Tankar

På myren

När jag först flyttade till Jokkmokk tyckte jag att landskapet var kargt och inte så inbjudande. Jag tyckte att det mest bestod av ”myrar och stenskravel”. Jag tyckte att det var vackert på ett storslaget sätt med fjällen så nära men jag saknade ängar med midsommarblomster, rödblära och ängsklocka.

Sedan dess har jag hunnit rota mig lite, skapat nya vanor, hittat mina favoritplatser och de vackraste promanstråken. Min favoritpromenad går genom skogen och över en myr, längs en skogstjärn. På den promenaden är myren en av höjdpunkterna. Med tiden har jag mer och mer lärt mig uppskatta myrens lågmälda skönhet. Den är inte lika uppenbar som en blommande äng, man måste vara mer uppmärksam, böja sig ner och titta närmare. Och den är verkligen vacker, nu i juni blommar rosling, hjortronblommor och skvattram.

Så nu har det bildats ett nytt utrymme i mitt hjärta där myrens skönhet har sin plats och den dagen jag flyttar från Jokkmokk kommer jag att sakna mina dagliga promenader över ”min” myr precis lika mycket som jag saknade promenader längs blommande ängar när jag flyttade hit.

15 juni, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Barfotasommar

I år hoppas jag på en barfotasommar. En sommar som är nog varm att man kan gå barfota i gräset utan att marken kyler under fötterna. Jag vill känna gräset kittla under fötterna och se hur det fastnar en maskros mellan tårna. På kvällen måste fötterna skrubbas med rotborste och såpa.

Jag minns inte längre hur det kändes, då för länge sedan. Innan bekvämligheten tog över. Innan skorna blev det automatiska valet. När obehaget att gå barfota på grus blev för stort och kvällsskrubbningen med rotborste blev för besvärlig. Då, när sinnligheten fick vika för det praktiska.

Men, i år hoppas jag på en barfotasommar. I år ska fötterna få trampa lätt över gräsets strån, få stanna upp och rota sig i jorden. Hämta näring och livsmod. Och de ska få känna, känna grusets vassa stenar, sjövattnets kyla och stenens hetta en solvarm dag.

Jag ska minnas hur det kändes, den dagen jag inte längre kan gå barfota. Jag ska minnas det lena, det vassa och det varma. Jag ska minnas hur det kändes att springa barfota över sommarängen, hur sjöbottnen kändes och hur stenen värme. Jag ska också gömma doften av gulsåpa i mitt minne att ta fram när allt annat är saknat och borta. Då ska jag minnas min barfotasommar.

4 juni, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Barndomsminnen

I går började jag tänka på alla barndomsminnen vi har, alla vi som var barn på 60- och 70-talen. När man tittar tillbaka ligger det ett skimmer av Bullerbyn över alltihop. Lite sorg kan jag känna över alla barn som aldrig hoppat i hö eller metat i en sjö. Vi som var med om det får vara tacksamma, i alla fall är jag det.

Så här är min lista över minnen som får mig att le:

När man blev utmanad att våga hålla handen på kostänglset, utan gummistövlar.

Hur många nätter låg man inte med ficklampan under täcket och tjuvläste Femböcker och hoppades att ljuset inte skulle synas under dörren.

Vårens första lervälling i en blommig hink och grodyngel i ett lerigt dike.

När man tränade på att skjuta pilbåge i skogen bakom höladan, och lyckades till sist skjuta flera meter.

Sotig falukorv på spetsad träpinne och pinnbrödets värme mot fingrarna.

Hur hemlig man kände sig när man gjorde en liten koja under en hässja trots att man inte fick.

Hur många gånger slickade man inte på metall en frostig dag?

När man skulle åka kälke nedför den stora, branta backen och nästan inte vågade, men någon knuffade iväg kälken och det var bara att hålla fast sig med skräckblandad förtjusning.

Hur väldigt fin man var i vita knästrumpor, nya träskor och storkusinens avlagda klänning.

Hur en solstråle letade sig in mellan stockarna i höladans vägg och lyste upp hödammet som virvlade i luften.

9 maj, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Vårtecken

Kvarnbäcken porlar vårlikt.

Vi befinner oss i början av maj och gräsmattan ligger under en halvmeter snö. Varje vårtecken är så mycket värt när våren är så sen. Jag såg en storspov promenera över vägen men jag har inte hört dess läte ännu. Jag väntar, och längtar.

Förutom Storspoven älskar jag ljudet av vatten. Det är inte så kinkigt vad det är, ett brusande vattenfall eller, som här, en porlande bäck, eller det stilla svalpandet från en sjöstrand. Allt går lika bra.

Idag när jag var ute och gick var jag tvungen att ta lite porlande läten med mig hem för att muntra upp mig. Det låter både lugnande och livfullt på samma gång. Och man känner ändå ner i tårna att nu är våren på gång, långsamt som aldrig förr.

På instagram tävlar alla om de vackraste vitsipporna och blåsipporna. Jag tänker på Fjällträdgårdens fjällsippor, de är nog långt borta ännu. Men våren kommer, till sist, och då ska här fotas sippor!

Till sist när allt brakar lös kommer allt att ske på en gång. Då gäller det att hänga med och hinne se och uppleva. Fotografera och föreviga. Det kommer att bli ”All Spring in a Day” som en variant på Ray Bradburys ”All Summer in a Day”. När det väl händer alltså, snart, snart. Hoppas jag!

5 maj, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Däckbyte

Jag har bytt däck på min bil idag. Det är verkligen ett vårtecken, bilen rullar lätt och framförallt tyst. Det är skönt när man kör mycket.

I år hade jag tur. Jag bytte däck en mulen och blåsig söndag när gatan låg tom och öde. Det är skönt. Sist jag bytte däck var en solig söndagseftermiddag när alla grannar var ute. Några var ute och pysslade på sin uppfart och andra passerade med barnvagn och små nybörjare på cykel. Alla stirrar lite diskret men ingen säger något. Och det är tur, ja inte att de stirrar utan att de inte säger något. Jag har en inövad repertoar av spydiga kommentarer, utvecklad och vässad genom många års bilpyssel inom synhåll av män i alla åldrar.

En del tycker att de är snälla när de kommenterar ”vad duktig du är”. Det har alltid förundrat mig att det kan anses duktigt att skruva i och ur några skruvar. Jag känner mig alltid som ett barn som blir klappat på huvudet ”så duktigt du ritar” -typ.

Andra fråga rakt ut: ”Var har du gubben?” Då svara jag oftast att han är inne och diskar, då går de sin väg muttrande och min ”gubbe” får rykte om sig att vara lite klent vaggad, som inte ens kan byta däck. Andra alternativet är att säga att slagit ihjäl honom med fälgkorset och att han ligger bakom garaget. Då ser de osäkra ut, som om de skulle vilja gå och titta efter men inte vågar.

Mest beklämmande är när jag får beröm av kvinnor. Som om det vore något svårt och krångligt. Då hävdar jag alltid att det är superenkelt jämfört med att sticka en tröja. För så är det. Stickning kräver lite handlag och noggrannhet. Att byta däck är att skruva lös ett däck och skruva fast nästa, kan inte bli fel.

Sambon passar på att berömma mig varje år och jag spottar och fräser och säger åt honom att gå in och koka te åt mig innan jag kommer på att han retas med mig. Jag har en knapp där det står ”tryck här” medan jag byter däck och han kan inte låta bli. Och jag går på det varje gång. Jag är så van att försvara min rätt att göra vad jag vill att jag automatiskt blir arg och fräser. Jag tänker att det är lång väg kvar när inte ens en så enkel sak som att sköta om sin bil är något naturligt som inte behöver stirras på eller kommenteras.

26 april, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Historia

Min farmor var en samlare av rang. Inte en sådan som staplade tidningar och så att det bara var gångar kvar. Nej, hon var en helt annan sorts samlare. En samlare av historia. Hon hade så många saker att det fyllde ett helt eget museum.

Ett arv från henne som är som jag är glad att jag har fått är respekten för det gamla. Att väresätta saker som funnits länge och varit viktiga och värdefulla för någon människa. För någon var kanske denna gamla vevgrammofon ett köp som föreggicks av mycket sparande och räknande av slantar. Och den dagen personen spelade sin första stekaka på den var kanske den lyckligaste dagen det året. Det kan vara så.

När den var ny var den vackert röd, denna resegrammofon. Den bleknande färgen är fortfarande vacker och den spelar fortfarande stenkakor med gammal jazz. Man får veva ofta, jag är rädd att veva för hårt så jag skadar mekanismen. Istället får jag veva när skivan saktar farten och musiken bli långsam.

Inte så ofta, men någon gång tar jag fram den, lyssnar andäktigt till musiken och förundras över att den fungerar. När jag sitter och lyssnar får tiden får en helt annan innebörd, jag är här nu, men alldeles nyss var grammofonen ny, knallröd och någons värdefulla egendom.

5 april, 2020 by Emma Öhman

Tankar

Att få kärlek i arv

När jag var liten tillbringade jag mycket tid hemma hos farmor och farfar. De bodde på landet i ett öppet landskap med åkrar och ängar. Det var mycket som var vackert och bra, men just i kväll minns jag särskilt farmors förkärlek för storspoven.

Storspoven flög ofta över åkrarna som vätte mot sjön och vi kunde höra dess karakteristiska läte. Varje gång, utan undantag, stannade farmor upp i det hon hade för händer, lyfte huvudet och lyssnade. ”Hör du storspoven?” Jag nickade och lyssnade, oavsett om jag var en liten tulta eller en trulig, långbent tonåring, så lyssnade vi i gemensam tystnad till storspoven. När den flugit förbi och det var tyst igen fortsatte farmor med det hon hållit på med som det aldrig varit avbrutet.

Kärleken har gått i arv, storspovens läte är något av det vackraste jag vet. I dag, när jag hör storspoven, stannar jag upp, lyfter huvudet och lyssnar. Oavsett var jag är och vad jag gör, så lägger sig stillheten över mig rofyllt lyssnar jag tills ögonblicket är över. På något sätt är det ett möte över tid och rum, vi möts och lyssnar tillsammans. Hon lyssnade säkert långt innan jag fanns och jag kommer att fortsätta lyssna trots att hon sedan länge är borta.

15 februari, 2020 by Emma Öhman

Tankar

saker jag blir glad över

Jag blir glad över ett stearinljus vid frukosten.
Jag blir glad av att jag äter på farmors tallrikar varje dag, för då finns hon här hos mig i alla fall.
Jag blir glad över ironiska kommentarer från min dotter för det betyder att jag är okej i hennes värld.
Jag blir glad när jag hör storspovens läte en sommarafton.
Jag blir glad när jag kan gå barfota och känna gräset kittla mig på fötterna.
Jag blir glad när någon okänd ler mot mig på Coop.
Jag blir glad när jag tycker om mig själv.
Jag blir glad när jag går långa promeander i skogen.
Jag blir glad av långa samtal på tu man hand.
Jag blir glad när regnet är varmt.

I bland kan man behöva påminna sig själv om alla underbara saker som finns som man är glad och tacksam över.

29 januari, 2020 by Emma Öhman

Older Posts