I somras var jag vid Appoälven. Den är smal och krokig, omgiven av grönska. Det är vackert när grönskan reflekteras i vattnet så att det ser alldeles grönt ut. En kort bit in i skogen från älven räknat ligger en gammal träbåt. Eller möjligen en före detta träbåt. Den har, milt sagt, sett sina bästa dagar. Jag stannade och tittade, och sedan gick jag förbi, men jag var tvungen att gå tillbaka och fotografera den.
Den lockade min fantasi. Vem hade ägt den? Det syns att den är omskött och omhändertagen på sin tid. Den är väl uppdragen på land och vänd upp och ner. Någon måste ha haft härliga roddturer i sin båt för länge sedan, och kanske fiskat, ja alldeles säkert fiskat. Jag tror att det var en han, jag kan nästan se honom framför mig. En noggrann äldre herre med pipan i mungipan och de rutiga skjortärmarna uppvikta. Buskiga ögonbryn och kisande kornblå ögon. Stora kliv i gummistövlarna och kniven i bältet. Han kom hem med matfisk, uppgjord och klar. När hösten kommer städar han ur sin båt och drar upp den på land. Varje vår drar han ner den till älven, förankrar den på det vanliga stället och ser fram emot sommarens fiske längs den vackra, stillsamma älven.
Så kom en vår när båten fick ligga kvar. Ingen kom och drog ner den till vattnet. Den låg kvar under många långa år. Jag tänker att jag nog kommer att fara dit varje sommar, i alla fall en gång, och se hur den har det. Bara klappa den försiktigt och ta ett kort. Bara för att.
