Idag är inredning en hobby, något man kan läsa om i glansiga magasin. Våra hem är inte lägre bara ett hem utan något som går att visa upp. En plats där vi kan ta snygga bilder av stilleben och till vår instagram för att visa omvärlden. En plast som ska spegla tiden, modet och trenderna. Så vi stylar våra hem, vi köper en stil och ett uttryck för att känna att vi hänger med, vi är moderna och trendiga.
För att lyckas med det slänger vi det gamla, eller packar ner det i en kartong och ställer undan. För att få plats med det nya måste det gamla få gå. Mormors gamla skålar passar inte in i mitt nya kök och pappas gamla fåtölj skär sig mot den nya stilen i vardagsrummet. Ut med det gamla och in med det nya. Det är som att ömsa skal varje gång en ny trend drar genom inredningsvärlden.
Till sist, tror jag, kommer vi att vakna upp och sakna den kontinuitet och förankring som fanns. Då man kunde hälla upp efterrätten i mormors gamla skålar och krypa ihop i pappas gamla fåtölj för att läsa. De sakerna som visade oss varje dag att det fanns någon före mig, och det kommer någon efter mig. Jag är en i ett led och befinner mig i ett sammanhang som är större än mig.
De gamla sakerna visar oss att någon annan har strävat, glatt sig och haft omsorg. Mormors skålar kanske var det första vackra hon hade råd att köpa till sitt hem som nygift. Farmors böcker var kanske viktiga för henne som hade sådan kunskapstörst men inte hade möjlighet att studera vidare.
Vi behöver sakerna som förankrar oss i det förflutna, även när de inte passar in, även när de inte följer de senaste trenderna. Utan dem är vi något slags isolerade företeelser som svävar omkring i vår egen bubbla där bara jag och nuet finns.
Så strunta i trenderna, använd de saker du fått, även de fula, de för kärlek med sig, från dem till dig men också från dig till dem. De förankrar dig i den verklighet som fanns före dig och påminner om att det kommer att finnas en verklighet efter dig. De hindrar dig från att bli rotlös, de ger dig fotfäste i en föränderlig tillvaro.
