Browsing Category

Tankar

Tankar

sommarminnen

Den gamla träbåten vid Appoälven.

I somras var jag vid Appoälven. Den är smal och krokig, omgiven av grönska. Det är vackert när grönskan reflekteras i vattnet så att det ser alldeles grönt ut. En kort bit in i skogen från älven räknat ligger en gammal träbåt.  Eller möjligen en före detta träbåt. Den har, milt sagt, sett sina bästa dagar. Jag stannade och tittade, och sedan gick jag förbi, men jag var tvungen att gå tillbaka och fotografera den.

Den lockade min fantasi. Vem hade ägt den? Det syns att den är omskött och omhändertagen på sin tid. Den är väl uppdragen på land och vänd upp och ner. Någon måste ha haft härliga roddturer i sin båt för länge sedan, och kanske fiskat, ja alldeles säkert fiskat. Jag tror att det var en han, jag kan nästan se honom framför mig. En noggrann äldre herre med pipan i mungipan och de rutiga skjortärmarna uppvikta. Buskiga ögonbryn och kisande kornblå ögon. Stora kliv i gummistövlarna och kniven i bältet. Han kom hem med matfisk, uppgjord och klar. När hösten kommer städar han ur sin båt och drar upp den på land. Varje vår drar han ner den till älven, förankrar den på det vanliga stället och ser fram emot sommarens fiske längs den vackra, stillsamma älven.

Så kom en vår när båten fick ligga kvar. Ingen kom och drog ner den till vattnet. Den låg kvar under många långa år. Jag tänker att jag nog kommer att fara dit varje sommar, i alla fall en gång, och se hur den har det. Bara klappa den försiktigt och ta ett kort. Bara för att.

Tankar

trendigt hem – snyggt eller opersonligt?

Min teburk är gammal och råpig, den har funnits i mina föräldrars hem så länge jag kan minnas, och nu är den min.

Idag är inredning en hobby, något man kan läsa om i glansiga magasin. Våra hem är inte lägre bara ett hem utan något som går att visa upp. En plats där vi kan ta snygga bilder av stilleben och till vår instagram för att visa omvärlden. En plast som ska spegla tiden, modet och trenderna. Så vi stylar våra hem, vi köper en stil och ett uttryck för att känna att vi hänger med, vi är moderna och trendiga.

För att lyckas med det slänger vi det gamla, eller packar ner det i en kartong och ställer undan. För att få plats med det nya måste det gamla få gå. Mormors gamla skålar passar inte in i mitt nya kök och pappas gamla fåtölj skär sig mot den nya stilen i vardagsrummet. Ut med det gamla och in med det nya. Det är som att ömsa skal varje gång en ny trend drar genom inredningsvärlden.

Till sist, tror jag, kommer vi att vakna upp och sakna den kontinuitet och förankring som fanns. Då man kunde hälla upp efterrätten i mormors gamla skålar och krypa ihop i pappas gamla fåtölj för att läsa. De sakerna som visade oss varje dag att det fanns någon före mig, och det kommer någon efter mig. Jag är en i ett led och befinner mig i ett sammanhang som är större än mig.

De gamla sakerna visar oss att någon annan har strävat, glatt sig och haft omsorg. Mormors skålar kanske var det första vackra hon hade råd att köpa till sitt hem som nygift. Farmors böcker var kanske viktiga för henne som hade sådan kunskapstörst men inte hade möjlighet att studera vidare.

 Vi behöver sakerna som förankrar oss i det förflutna, även när de inte passar in, även när de inte följer de senaste trenderna. Utan dem är vi något slags isolerade företeelser som svävar omkring i vår egen bubbla där bara jag och nuet finns.

Så strunta i trenderna, använd de saker du fått, även de fula, de för kärlek med sig, från dem till dig men också från dig till dem. De förankrar dig i den verklighet som fanns före dig och påminner om att det kommer att finnas en verklighet efter dig. De hindrar dig från att bli rotlös, de ger dig fotfäste i en föränderlig tillvaro.

Min adventsstjärna är inte en stor, modern sak i pappe. Den är en gammal rotslöjdsstjärna som min farmor gjort.
Tankar

Dagen J för julshow

Klockan är halv nio på morgonen, det är fortfarande mörkt ute. Det är molnigt men en strimma ljus finns över bergen åt Älvsbyhållet. Morgonens tredje tekopp smakar bra och jag njuter av min hemmamorgon.

Jag är hemma för att vi har förskjuten skoldag idag. Eleverna börjar efter lunch för idag är det äntligen dags för den efterlängtade julshowen. Redan när vi började höstterminen kom frågan upp: Ska vi ha någon julshow i år? Svaret blev självklart att det var deras val, och att vi gärna ville för att det var så bra förra året. Så nu är vi här, dagen J för Julshow.

Eleverna har tagit sin elevensval-tid och övat och övat, men när man tänker närmare på det så är det inte så mycket tid. Slår man ihop en termins elevens val blir det ungefär en veckas skoltid. Vi skjuter till tid från de olika ämnena när vi kan och har möjlighet men det är inte så mycket. Eleverna planerar och förbereder när de hittar tid. Hittar på koreografi på lunchen och skriver körschema på kvällen.

Eleverna själva har fördelat rollerna, var och en tar på sig den roll de vill ha. En väljer att vara projektledare, en annan ansvarar för teatern och en tredje fokuserar på sång eller ljud och ljus. Det är som att helt plötsligt befinna sig i ett företag med olika avdelningar istället för en skola. Men det innebär också att vi vuxna måste våga släppa kontrollen litegrann. Det är spännande som vuxen att inte sitta inne med all information, ibland måste vi fråga projektledaren eller dansgruppen om saker.

Alla har olika intressen och kompetenser och i år tycker jag att allas olika styrkor kommer till sin rätt. Alla vill inte stå längst fram på scen, alla vill inte sjunga, men i grupp vågar många fler både sjunga och dansa inför publik. Tillsammans blir de modiga och tillsammans har de så mycket kunskap inom så många olika områden.

Ljusstrimman över berget har spritt sig och det är snart dags att åka till skolan. Jag tänker att det här projektet ger mig som lärare en känsla av att se in i framtiden, jag får en glimt av hur dessa ungdomar kommer att vara när de blir vuxna. Framtiden får förbereda sig på att bli imponerad, för de här ungdomarna kommer att genomföra det de tycker är viktigt i livet.

Tankar

Julen – plötsligare än någonsin tidigare

BIld av Jill Wellington från Pixabay

Plötsligt är det jul, igen. Om möjligt ännu mer plötsligt än förra året och året dess för innan. Vilket man då inte trodde var möjligt. Jag förstår ju vad det beror på, hur mycket jag än förtränger tanken och försöker hitta på andra förklaringar.

Hela hösten kör man ner huvudet mellan axlarna och jobbar, skygglapparna på och fullt fokus på det man har för händer. Så plötsligt tittar man upp och då har grannarna julpyntat med stjärnor och utebelysning, till och med grannen på nästa kvarter som är en ung man på 20-några och singel. Snacka om att ligga sist. Men, tänker man i sitt stilla sinne, det är ju bara advent, sno upp en stjärna i fönstret och andas lugnt. Vilket man gör, och med sådant eftertryck att nästa gång man lyfter huvudet är det helt plötsligt är jul om några dagar. Då tittar man sig förvirrat omkring och undrar vad som hände.

De första åren som julen var så där plötslig av sig fick jag panik och rusade runt som en tok och köpte mat och julklappar. Men numera är jag rutinerad och borrar ner mig lite djupare i soffan ( som Sir Väs ungefär) och tänker väldigt noga innan jag far ut och handlar.

Oavsett hur mycket jag lägger ner i tid, energi och pengar så är det över om några dagar. Vi det laget är man kräkless på glögg och julklapparna man gett bort är öppnade och ligger antagligen bortglömda i något hörn. Av alla saker, som före jul känns viktiga och omistliga, känns fortfarande viktiga på annandagen?

De poster på jul-att-göra-listan som klarar det testet utan minsta tveksamhet får stå kvar, resten stryks obarmhärtigt.

Kvar blir knäck, en liten skinka som helst är slut efter fyra dagar, besök hos närmaste familjen. De julklappar som mot förmodan finns kvar på listan går att äta eller dricka, After Eight är favoriten – funkar alltid.

Så julen som medelålders ser inte alls ut som den gjorde för Emma 25 år. Jag har förträngt det mesta, men sju sorters kakor kommer jag aldrig mer att ha, och inte är huset extra välstädat och den stora högen med julklappar har sjunkit ihop till något som nästan går ner i handväskan.

Det finns stunder, de är inte många men julen är en sådan, då jag önskar att jag hade blivit medelålders lite tidigare.

Tankar

Glädje är saknadens måttstock

Rönnen bakom husknuten hemma.

Sakta tonar de sista solstrålarna bort. Det är många veckor sedan solen värmde, på sistone har den bara lyst med ett menlöst sken, bara ett ljus, ingen värme. Snart kommer dagarna när solen inte ens orkar över horisonten. Mulna dagar kommer det inte att bli helt ljust, inte ens mitt på dagen. Polarnatten smyger sig på, sakta och obevekligt.

Hur mycket man saknar ljuset och solen kan man inte tänka på och fundera över, då skulle det bli för tungt. Istället kurar norrbottningen envist ner sig i rockkragen och bidar sin tid. Vi väntar tålmodigt tills det vänder. Och då, när solen för första gången höjer sig över berget och då, när solen nästan värmer våra uppåtvända ansikten, då kan man mäta saknaden med glädjen som måttstock. Ystra rätar vi på ryggen, lyfter blicken och öppnar upp oss mot omvärlden. Vakna, närvarande, levande. Till sist.

Tankar

Att charma en norrbottning

Bild från utelunch i Jokkmokk 2019.

Det finns saker som är allmängiltiga, som funkar när du vill charma någon du gillar eller bara glädja någon. Bjud dem på middag på en bra restaurang eller ge dem en bukett rosor. Andra sätt att göra andra glada är att komma hem till dem med bakelser eller att gå på nattklubb tillsammans.

Dessa saker kan funka på en norrbottning också, kanske, om du har tur. Men det finns andra saker som garanterat fungerar. Dessa fem tips är dina säkra kort när du vill få en bättre relation till en norrbottning, inleda en relation eller utveckla en vänskap.

  • Skotta deras snö. Om man har okänt antal ton med snö att skotta varje år blir man själaglad om man kommer hem och någon har skottat. Men då ska det vara gjort på rätt sätt. Släta ytor och raka kanter. Symmetriskt. Annars kan du glömma det. Det bor en snöfascist i oss alla.
  • Glöm ståtliga middagar på fina krogar. Här är det eld som gäller. Ska det vara riktigt romantiskt eller mysigt ska det vara en levande brasa och stekt fläsk ute i naturen. Det ska helst inte finnas några sittmöbler, möjligen en stock att sitta på. Där ska ni sitta i röken och vända på det fräsande fläsket och titta ut över en brusande älv. Det är romantik i ett nötskal.
  • Vad gäller fika kan du hoppa över att ta med dig bakelser och tårta när du ska hälsa på. Det säkra kortet här är Bullens Pilsnerkorv, möjligen falukorv eller någon annan förädlad form. Men är du det minsta osäker tar du med ett par burkar pilsnerkorv – det gör alla glada.
  • Bekvämligheter är för veklingar. Ska du imponera så ska du ta med hen på en vandring rakt upp på ett fjäll bara för att dricka kaffe. En skärgårdsö funkar också fint. Huvudsaken är att det är långt bort, att det är besvärligt att ta sig dit och att det inte finns några andra människor där.
  • Det sista och viktigaste du ska tänka på är tystnad. Dels ska man fara till tysta platser. Är det någon annan där när ni kommer så är platsen upptagen och ni måste gå vidare tills ni hittar en egen. För risken finns att personen kommer att prata eller göra andra ljud, det är inte okej. Så när ni sitter där på fjället, en öde ö eller i en oländlig bäckravin finns det en huvudregel att tänka på. Var tyst. Allt löst prat om oväsentligheter leder rakt i fördärvet. Har du något att säga, säg det då med så få ord du kan. Vad övrigt är, är tystnad.

När du har lärt dig dessa regler är det fritt fram att flörta, inleda en relation eller utveckla en vänskap med en norrbottning. Du kommer garanterat att lyckas, sedan kan ni sitta på varsin sida av bordet med en kaffekopp och tiga er genom livet.

Tankar

Att äga sin tid

BIld av nile från Pixabay

Min tid är min, och jag kan välja hur jag ska använda den. Hur mycket jag än ångrar bortslösad tid kommer jag aldrig att få ersättning för den.

Hur många gånger säger vi att vi inte har tid? Hur många gånger har jag beklagat mig över att jag inte hinner läsa? Hur många gånger har jag inte tänkt att när jag får mer tid över ska jag måla en tavla eller skriva en bok eller klä om soffan? Om jag hade mer tid skulle jag kunna lära mig italienska, sy kläder eller lära mig spela ett instrument.

Men jag har mer tid. Mycket mer än vad jag använder, och all överbliven tid låter jag andra använda.

Annonsörer på FB vill att jag ska klicka på deras länk. Tidningar lockar med rubriker som inte har stöd i innehållet i texten. Jag ser idiotiska Youtubefilmer vars innehåll inte intresserar mig. Jag läser artiklar som andra tycker att jag ska läsa.

All denna tid som jag lägger på meningslösheter får jag aldrig igen. Ingen kommer att titta på minbalansräkning och säga: ”Du har slösat din tid på fel saker, här får du ett halvt år till, använd det väl.”

Nu är det dags att ta tillbaka tiden. Den är min, jag äger den och jag ska använda den, inte ge bort den till andra vars intressen inte är desamma som mina.

Om min tillvaro kunde se ut på det här sättet skulle jag vara väldigt nöjd:

Jag ser bara Youtubeklipp som jag verkligen vill se.

Jag ägnar inte mer än max 15 min per dag på sociala medier.

Jag väljer själv vilka artiklar jag ska läsa, jag låter inte andra bestämma vad jag ska läsa.

Jag googlar bara på varor som jag har för avsikt att köpa.

Och, till sist, ett tänkvärt citat:

”Om du inte kan styra din tid kan du inte styra något alls.” 

(Claus Möller)

Tankar

Gömda stigar och nya vyer

När man är på en ny plats och är ute och promenerar skulle det vara så intressant att följa varje stig, bara för att se vart den leder, om den leder någonstans. Men det finns så otroligt många stigar att följa. De viker av från den väg man har valt, från det mål man har i sikte. De vindlar sig lockande mellan träd och stubbar, det okända rycker och drar. Kanske det finns en vacker vy i slutet av stigen. Kanske man kommer till en vacker glänta.

Skulle man följa dem alla skulle man aldrig komma fram till slutdestinationen. Så oftast måste man begränsa sig till att kika lite mot det nya och okända men ändå vandra vidare efter den stig man valt. Men någon gång ibland kan man unna sig att följa en smal liten stig som kröker därframme och gömmer något. En stenbro mitt i skogen eller ett slott eller bara en övervuxen stig där skuggan ligger djup. Från den promenaden kommer man tillbaka med ro i själen och livslust i fötterna.

Tankar

Höst

Hösten är motsägelsernas tid. Den är alltings slut och alltings början.

Jordens högtid är slut och lämnar efter sig en doft av rosor och saknad.

Grönskan vissnar och flyttfåglarna samlas för att flyga söderut.

De sista varma dagarna avnjuts med en känsla av vemod.

Vi avslutar, vi städar bort och packar ner. Klipper ner de vissnade blommorna.

En sista gång gör vi det som behöver göras. En sista gång.

Men å andra sidan…

Här och nu börjar allt, det som legat i träda under sommaren

flyttas upp på att- göra- listan. Nu ska här göras, ordnas och presteras.

Man vill köpa pennor, lära sig ett nytt språk och sträcka sig

efter ouppnåeliga mål. Nyårsaftonens löften, som vilat under sommaren,

dammas av och mäts och vägs. Och en kristallklar dag med skärpa i luften

speglar sig björkarna i älvens stilla vatten, då lugnar sig själen en stund och vilar.

Och i skymundan faller fröet från den vissnade blomställningen,

början till nästa års grönska och liv.

Tankar

Att döma en dag efter vädret

Det engelska idiomet ”Don’t judge a book by its cover” stämmer in på så många saker, inte bara böcker. Och det är klart, varför skulle det annars ha blivit ett idiom?

Vi vet att vi inte ska välja bok efter den flashiga framsidan eller tänka att den snyggaste tårtan är godast. Ändå gör vi det hela tiden, vi tror att vackra människor är smartare och vi tror att bruna bananer inte är goda. Det är nog svårt att radera ut dessa gamla föreställningar, oftast är vi inte ens medvetna om dem.

En förutfattad mening som jag har upptäckt att jag har, och som jag gärna skulle vilja vara utan, är att döma en dag efter vädret. Det är så omedvetet och sker så direkt. Och det hörs tydligt när vi berättar om något. Vi säger ”det var en så fin dag, solen sken och det var varmt”. Det är så många dagar som inte är varma och när solen inte skiner alls (alldeles särskilt ovanför polcirkeln) inte är dåliga dagar eller fula dagar. Men det känns så.

Hur många dagar har jag inte klivit upp glad och ivrig på morgonen och när sedan upptäckt att det regnar eller blåser, då har  i alla fall jag helst velat gå och lägga mig igen. Men det är ju alldeles tokigt! Jag låter något slå slumpmässigt som vädret bestämma hur jag mår. Kan det bli mer fånigt?

Hädanefter ska jag glatt ändra mina planer till att passa vädret. Om det blåser får jag bygga en drake som jag kan låta flyga högt upp och rida på vinden. Om det regnar ska jag tacksamt koka en panna te, ta på en ylletröja och tända ett ljus.

Jag lovar att jag inte längre ska döma en dag efter vädret.