För ett par dagar sedan kom jag hem från Kreta. Kameran blev flitigt använd hela tiden och jag fick några bilder som känns helt okej. En av de mäktigaste upplevelsesrna var vandrigen genom Imbrosravinen. Det var ett storslaget och mäktigt landskap. Jag är tacksam att jag har sett det.
Denna bild tog jag för att jag förundrades över alla stenstaplar människor som gått genom ravinen har byggt. De fanns överallt, så fort det låg lite lösa stenar på marken hade det byggts staplar. Och på denna gamla stock var de många.
Det är fantastiskt vilket behov människor har att lämna ett spår efter sig. Jag var här. Jag finns. Och kanske, kanske kommer det jag gjort att finnas kvar efter att jag försvunnit härifrån, antingen i geografisk bemärkelse eller i det mer övergripande betydlesen.
Ett liknande exempel var alla initialer som var ristade i de tjocka bladen på en stor kaktusliknande växt. Varje blad var fullt med inristade initialer, symboler och namn. En växt som sannolikt växer sakta och lever länge och där kommer nog ristningarna att finnas länge, länge.
Vår förgänglighet är en ständig utmaning för vår fantasi och vårt förstånd, så det är begripligt att vi försöker övervinna den. Lite diskret i förbigående lämnar vi ett meddelande till eftervärlden. JAG var här, jag förändrade världen om än aldrig så lite. Jag flyttade en sten, jag skrev mitt namn. Jag levde, jag andades, jag fanns.
