Måndagen bjöd på ett fantastiskt väder så jag tog chansen att tillbringa en stund vid spegeldammen i Vuollerim. Det låter stillsamt men i vårfloden är inte ens en spegeldamm stillsam.
Det var ren själslig terapi att sitta på en sten, med ryggen mot en annan varm sten och lyssna på bruset från allt vatten. Det är magiskt, det finns inget annat ord för det. Och i en torkad blomställning satt en trevlig kompis som snällt lät sig fotograferas.
Det finns dagar (och de är inte så få) som jag verkligen förstår varför jag bor där jag bor. Det finns många skäl och naturen är ett av dem.
Äntligen blev det läge att fotografera svanarna. Det blåste mycket i söndags så de hade gömt sig bakom en kulle där det var mer lä. Jag pulsade i blötsnö över knäna för att komma fram, men det var det värt.
Svanar hör inte till det mest spännande djuret att fotografera. De sover, äter eller flyter omkring och skränar. Men när de väl breder ut vingarna ser man hur stora och mäktiga de är.
I Jokkmokk finns det en plats där bland andra gymnasieleverna matar fåglar. I går gick jag ut för att söka var det är. Jag hade en uppfattning om var det är utifrån beskrivningar. Jag strövade omkring i skogen bakom Fjällträdgården och provade alla stigar som såg någotsånär upptrampade ut. Till sist hittade jag rätt. Jag förstod att jag var på rätt spår när jag hörde fågelkvitter, det var inte en eller två fåglar, det hördes att där var massor med fåglar. Så jag följde ljudet och kom så fram till en trevlig skylt.
Jag stannade en lång stund, satt alldeles stilla i snön för att störa så lite som möjligt. Flera fåglar vågade sig fram trots att jag var där och det fantastiska kvittrandet från så många fåglar var magiskt. Jag ska absolut gå dit igen, och då ska jag ta med lite fågelmat. Det sägs att de äter från handen om man har tålamod. Det skulle vara en upplevelse.
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken att ”jag längtar till sommaren, då ska jag besöka Storforsen”. Nu råkade jag ha möjlighet att stanna till när jag passerade så jag tog mig tid att gå så långt det gick uppåt älven från Storforsen Hoell.
Det var förvånansvärt framkomligt, stigarna var vältrampade, inte bara längs forsen utan även längre in mot döda fallet. Det visar hur många besökare som går här trots att det inte underhålls vintertid. Det märktes också på antalet männsikor jag mötte under den timma jag var där, det var nog närmare 20 personer.
Vältrampad stig.
Det var som att befinna sig i ett sagolandskap med älvens brusande och allt det vita. Det är intressant att se hur vita träden är på högra sidan och inte alls lika frostiga på den vänstra.
Kärlek från 2013. Är de kära ännu?Frostbiten kärlek.Snart är det sommar!
Det har varit kallare väder och det har resulterat i björkar som är så vackra att det nästan gör ont. Särskilt när solen lyser bakom dem. Solen stiger inte så högt ännu så den gömmer sig bakom de pampiga björkarna utanför skolan.
Det har varit så vackert att flera elever har varit ute och fotograferat. Själv var jag tvungen att gå ut på min lunch för att ta några bilder på björkarna och solen.
I ensamt majestät.Man kan under hur mycket snö en tunn kvist kan bära.
Något som jag inte gjort förut är att besöka de som kör hundspann. Det var intressant att se hur hundföraren och hundarna samabetade. Det var många turister som åkte hundspann och jag skulle nog gärna också prova, men då lite längre, inte 5 minuter på Talvatis.
Hundspann på Talvatis.Ledarhundar.Hundarna vilar mellan turerna.
Efter hundspann var det dags för renrace. Jag har aldrig fotat det tidigare eftersom man måste vara i tid för att få en bra plats. Nu var jag 20 min i förväg så jag kunde välja och vraka. Det var kul att se och ett verkligt jippo, om man vill vara med är det bara att lämna sitt namn och så drar de lott. Kända besökare är självklart med, detta år var det Chris Kläfford som fick ligga på kälken, hålla fast sig för blotta livet och få snö i ansiktet från renens klövar. Mysigt.
Först leddes alla renar runt banan.Action på riktigt!En vacker funktionär på racet.
Till sist blev det dagen med stort D- dagen när jag skulle fota porträtt för första gågen. Jag har förstås övat ett par gånger på motsträviga familjemedlemmar men det här var något helt annat. Det var riktigt roligt, det gav absolut mersmak. Det känns att det här vill jag lära mig även om det tar några år. Det är mer komplicerat än att fota landskap, men i lika hög grad mer tillfredsställande.
Jag delar med mig av några bilder på min vackra vän Elsa som ställde upp som modell och gjorde det fantastiskt bra.
Fotografering är min hobby, jag gillar det och det får mig att må bra. Det spelar inte så stor roll hur bra eller dåliga mina bilder är, jag glömmer tid och rum när jag fotograferar.
Jag gillar landskap, älvar, forsar, fjäll och dalgångar. Träd och hus är också bra. De är stora och de är stabila och därigenom ganska lätta att fotografera. Men det finns områden som jag ännu inte vågat mig på, de har känsts svåra och som om de ligger utanför min förmåga. Det jag dragit mig mest för för att fotografera är människor och stilleben. Vad gäller människor tänker jag att jag vill inte fota någon som blir besviken på hur kortet blev, då är det bättre att låta bli. Stilleben känns svårt för att jag tror att min kreativitet inte räcker till. Att skapa ett stilleben är en konst i sig, och sedan återstår fotograferandet. Det är smått och det gör stor skillnad om jag har olika kameravinkel och skärpedjup. Hur ska jag få till det?
Det känns fånigt att låta sig avskräckas av något bara för att det är svårt. Det känns som om jag ger upp och smiter unden, istället för att ställa mig upp och ta striden. Okej om jag måste lägga 100 timmar, vad spelar det för roll? Vad ska man göra av sin fritid om inte syssla med sin hobby?
Det här är året när jag ska ge mig i kast med både stilleben och porträtt. Jag kommer inte att komma ens i närheten av de bilder jag vill ta men jag ska i alla fall försöka.
Här har min kompis skapat ett stilleben som jag fick fotografera.
Vintern är som vackrast just nu. Det är vitt, vitt och vitt överallt. När det börjar töa och träden blir bara kommer det inte alls att vara lika vackert. Då kommer träden att vara som mörka silhuetter istället för vackra vita skulpturer.
Det är också fint innan plogkarmarna växt sig höga och döljer allt vackra, som en snöig gärdesgård eller en frusen och vissnad blomma med rimfrost i den vackra fröställningen.
Men vackrast är nog ändå snöklädda björkar. När man vandrar under dem väntar man bara att Farbror Frost från Elsa Bekows saga ska komma vandrande efter vägen och blåsa sin kylande andedräkt över träden. För hela landskapet ser ut som ett sagoland.
Det främre fotot är taget av David Björkén och det bakre av Carl-Johan Utsi.
Under Jokkmokks julmarknad arragerades en annorlunda fotoutställning i parken. Utställningens namn var ”Vinterdrömmar”, ”Dálvveniego” på samiska. Det var sex medverkande fotografer. Carl-Johan UtsiDavid BjörkénIdja Lotta StoorPiera Niilá StålkaMaria KlangFia Kaddik Normalt associerar man fotoutställningar med muséer med vita väggar och tysta besökare som tassar omkring. Inget av detta stämde in på utsällningen i parken under Jokkmokks julmarknad.
Här klev besökarna omkring i snön för att komma fram till bilderna. Miljön inbjöd till samtal och eftersom de flesta av fotograferna var närvarande vid utsällningens öppnande hördes prat och skratt mellan de stora bilderna. Några barn lekte i snön en bit bort och bidrog till den glada stämningen.
Initiativtagare till utställningen är Petra Holmbom som berättade att hon alltid drömt om att arrangera en fotoutsällning ute i snön, en vinterdröm som blivit sann. Niclas Svensson ”hängde” utställningen, bilderna är tryckta på tyg och uppsatta på ramar med kardborreband – en ovanlig utställningslokal kräver ovanliga metoder.
Helhetsupplevelsen var upplyftande, både som kulturupplevese, att se fantasktiska bilder av lokala fotografer i centrum av vackra Jokkmokk men också greppet att använda de lokala förutsättnignarna på ett positivt sätt istället för att känna sig begränsad. Det öppnar upp för andra idéer och uppslag som kanske finns inom oss alla som bor på sådana breddgrader där allt inte är enkelt och lättillgängligt.
Fotograf Maria Klang med sin bild Poecile cinctus ”Den orädda och närgångna lilla Lappmesen”. Fotograf Idja Lotta Stoor vid en av sina bilder.
