I dag har jag gjort något som jag aldrig gjort förut. Jag har fotat människor som jag inte känner. Jag känner mig modig och stolt, men det finns otroligt mycket kvar att jobba på. Både disposition och teknik behöver utvecklas, dessutom behöver jag öva upp mitt mod, jag måste våga fråga människor om jag kan fotografera dem.
Ibland plågar jag mina döttrar när jag vill öva på porträttfoto men de är varken intresserade eller särskilt tålmodiga. Nu på sistone har de gått i strejk totalt. Så jag måste hitta andra vägar till att kunna fotografera människor. Ikväll dök det upp ett gudasänt tillfälle. Rainbow Family har ett gathering utanför Jokkmokk och just i kväll samlades de i parken för en ceremoni. Det var så tacksamt, dels var det många andra som fotograferade och filmade och spelade in ljud till radio, jag kunde lätt smälta in bland dem. Och dels ville de ha uppmärksamhet och såg gärna att man fotograferade.
Vilket idealläge, jag behövde inte be om lov och jag smälte in bland de andra fotograferna.
Resultatet var inte något att skryta om men med tanke på att det var första gången jag gjorde något sådant tycker jag att det blev helt okej. Framför allt var det utmanande och roligt.
