Det är klart att jag är en positiv person, jag ser oftast lösningar på problem. Jag gillar de flesta människor och jag tror oftast gott om framtiden. En typisk positiv människa, det har jag alltid varit övertygad om att jag är.
Jag vet inte hur tanken infann sig, det kan ha varit när jag lyssnade på Marisa Peer på Youtube, eller någon annan intressant livscoach. Ämnet var vad vi säger till oss själva och vilka konsekvenser våra ord får. Det var med stor förvåning jag insåg att jag inte alls är en positiv person.
Ja, gentemot alla andra är jag det men inte mot mig själv. Om jag till exempel är ute på promenad ensam och låter tankarna vandra som det faller sig så rör de sig alltid runt saker som jag har gjort fel. Det kan vara saker som jag misslyckats med, saker som jag inte borde ha gjort, felaktiga val jag gjort i livet, ja listan kan göras hur lång som helst. Det finns heller ingen preskriberingstid för dessa fel och brister, hjärnan kan lätt tycka att 35 år gamla saker fortfarande är relevanta. De har heller inte förstånd att sluta i tid, utan tankarna maler på oavbrutet tills jag tvingar in dem på något annat ämne. Jag måste alltid vakta på dem, tankarna, så de inte hakar upp sig på gamla misstag och felaktigheter som jag gjort mig skyldig till.
Jag förstår ju att det är jag som väljer vad jag tänker, även om det inte känns så. På sistone har jag börjat tänka annorlunda. Jag har valt Marisa Peers ord som mantra: I am enough. Och det fungerar verkligen. Det är längre mellan gångerna som de negativa tankarna kommer och när de gör det så byter jag ut dem ”Det där gjorde jag bra.” ”I am enough.”
Snart, när jag fått öva på de nya tankarna, då kommer jag att vara en positiv person på riktigt, även mot mig själv. Vilket inte är minst viktigt, utan egentligen, faktiskt viktigast.
Hur tänker du om dig själv, duger du?