Min farmor var en samlare av rang. Inte en sådan som staplade tidningar och så att det bara var gångar kvar. Nej, hon var en helt annan sorts samlare. En samlare av historia. Hon hade så många saker att det fyllde ett helt eget museum.
Ett arv från henne som är som jag är glad att jag har fått är respekten för det gamla. Att väresätta saker som funnits länge och varit viktiga och värdefulla för någon människa. För någon var kanske denna gamla vevgrammofon ett köp som föreggicks av mycket sparande och räknande av slantar. Och den dagen personen spelade sin första stekaka på den var kanske den lyckligaste dagen det året. Det kan vara så.
När den var ny var den vackert röd, denna resegrammofon. Den bleknande färgen är fortfarande vacker och den spelar fortfarande stenkakor med gammal jazz. Man får veva ofta, jag är rädd att veva för hårt så jag skadar mekanismen. Istället får jag veva när skivan saktar farten och musiken bli långsam.
Inte så ofta, men någon gång tar jag fram den, lyssnar andäktigt till musiken och förundras över att den fungerar. När jag sitter och lyssnar får tiden får en helt annan innebörd, jag är här nu, men alldeles nyss var grammofonen ny, knallröd och någons värdefulla egendom.
