Människor drömmer om olika saker. Några drömmer om att laga god mat, andra drömmer om att göra ett galoppombyte i perfekt balans medan jag drömmer om att skriva den bästa berättelse jag kan skriva.
Jag har skrivit i hela mitt liv men jag tänkte nog aldrig tanken att skrivandet skulle vara något jag kunde applicera något slags ambition på. Trots alla hundratals sidor text jag skrivit i mitt liv har det oftast varit bara för att jag har haft nöje av det. Jag har skrivit brev, dagböcker i massor, dikter, fria tankar, noveller och flash fiction, universitetsuppsatser, blogginlägg. Under allt detta skrivande tänkte jag aldrig tanken att jag ville bli bra, bättre, det bästa jag kan bli. Den tanken kom senare, när tiden och stillheten infann sig.
Om jag tittar bakåt kan jag se ungefär var tanken infann sig, och jag vet när jag erkände den för mig själv. Vid den tidpunkten skulle jag aldrig ha erkänt det för någon annan men planen fanns där: att skriva en bok.
Jag visste när jag flyttade att jag ville använda den extra tiden till att skriva en bok. Extra tid får man när man flyttar från alla man känner och rotar sig på en helt ny plats. Då kan man ersätta socialt umgänge med skrivande. Det låter tråkigt men det kändes befriande trots att jag saknade familj och vänner.
Det var en utmaning att skriva mitt första manus, det var något jag gjorde för att jag fick en idé som var den starkaste jag fått hittills och för att jag ville se om jag kunde. Det visade sig att jag kunde. Och ju mer jag skriver nu desto mer önskar jag att jag ska kunna bli riktigt bra. Det finns ingen garanti att jag blir riktigt bra oavsett hur mycket jag skriver, men chansen ökar för varje väl bearbetat manus jag presterar. Och det räcker som drivkraft att ge sig på ännu en text, lite längre, lite mer komplicerad, lite mer välskriven. Ännu lite roligare att skriva. Och kanske någon gång blir drömmen sann – att skriva en riktigt bra berättelse.
