En typisk sak som lärare ofta säger är att de inte vet vad de vill bli när de blir stora. Det kanske gäller andra yrkesgrupper också men jag tycker att det är påfallande ofta lärare säger sig inte veta vad de ska bli, och för mig är det definitivt så.
Jag har grubblat hit och dit, periodvis har jag trivts superbra som lärare och andra perioder har truckförare låtit väldigt lockande. Den inre bilden jag har av truckförare är nog en liten gaffeltruck i ett oändligt lager mer rad på rad med lastpallar och tre, fyra hyllor på höjden. Där föreställde jag mig att jag skulle köra fram och tillbaka, flytta lastpallar hit och dit. Utan stress och prestationsångest. Inget jagande efter betygsunderlag eller skolkare. Jag inser att det är en förskönad bild av truckförarens vardag och skrinlägger den planen.
Vad ska jag då bli istället?
De sista åren har jag tänkt mycket på företagande. Jag har avundsjukt besökt öppet hus på gymnasiet när de presenterat sina UF-företag. Jag har önskat att jag hade kunnat gå gymnasiet igen så jag hade kunnat prova på.
Vid andra tillfällen har jag försökt övertyga stickande vänner att jag kan sätta upp en internetbutik åt dem. Men de stickar hellre för sitt eget nöjes skull. Till sist förstod jag det, efter några övertydliga NEJ. De har dessutom slutat visa mig sina stickade alster.
Jag har funderat över vilka problem jag har i vardagen för att komma på nästa enkla geniala sak, som slaskskrapan till exempel eller påsförslutaren Twixit. Men ingenting har jag kommit på.
Som lärare känner jag mig ganska begränsad, vad kan jag egentligen? Och hur ska man kunna tjäna pengar på det? Jag kan ju knappast sälja tjänsten att tjata på ungdomar. Då skulle jag åka hem till familjer, tjata på deras ungdomar så att de städar sina rum, gör sina läxor och hjälper till med middagen. Då kan föräldrarna bara ha den trevliga samvaron med sina barn. Prata med dem om hur de haft det i skolan och vad de ska göra nästa helg. Undrar hur samhället skulle påverkas av det?
Till sist slog det mig, vilket du säkert tänkt på under hela tiden du läst denna text, att jag kan skriva. Jag kan sälja mina texter. Sagt och gjort, från och med nu finns firma Emma Öhman, vars verksamhet är litterärt och konstnärligt skapande.
Så nu återstår bara att få igång fingrarna på tangentbordet och skriva, skriva och skriva. Det ska bli roligt och intressant, jag har ingen aning om vart det leder i slutändan. Jag har bara de tre första stegen klara för mig, sen får vi se.
Så nu, äntligen, vet jag vad jag vill bli när jag blir stor.
