Skola

Drömmen om att bli lärare

BIld av Steve Buissinne från Pixabay

Jag vet exakt när tanken slog mig, det var som en blixt från klar himmel eller något som föll på plats – vilket som eller bägge två på samma gång. Jag stod utanför Komvux och var på väg till mina lektioner för dagen. Jag minns inte hur tankarna slingrade sig fram, jag minns bara hur jag insåg att jag, som tycker att meningen med livet är att lära sig nya saker, jag måste helt enkelt bli lärare.

Planen just då var att jag skulle läsa juridik, det hade funnits andra planer före det, de hade avlöst varandra ganska snabbt. Men denna nya plan, den visste jag att jag skulle hålla fast vid. Det var så självklart.

Jag var så kaxig att jag gick raka vägen till rektorn på Komvux, ändrade mina kurser utifrån min nya inriktning. Jag hoppade av de kurser jag inte behövde och lade till andra som jag nu skulle komma att behöva. Det fanns inte utrymme för någon som helst tvekan. Jag var nog mest förvånad över att jag inte kommit på detta tidigare.

Sex år senare hade jag min lärarexamen och började jobba och inte en enda gång under den tiden ångrade jag mitt yrkesval. Inte ens när jag under praktiken insåg att min föreställning om högstadieungdomar inte var helt korrekt eller när jag fick lära mig att läraryrket innehöll så mycket mer än undervisning.

Nu, efter nästan 20 år har den första förälskelsen i yrket gått över. Jag kan numera inse att det kommer att bli skönt att gå i pension om 13 år. Tidigare kunde jag inte föreställa mig att jag skulle sluta jobba, jag trodde att jag skulle bli en sån där gammal lärare som vikarierar i de oändliga bara för att hålla kontakten med ungdomarna och skolvärlden. Idag tror jag inte det, idag inbillar jag mig att jag kommer att gå i pension så fort jag har råd. Framtiden kommer att utvisa vilket det blev. Men inuti kommer jag alltid att vara lärare – oavsett om jag jobbar eller inte.

I min bokhylla

Aktuellt tema i ”Bara David”

Bara David är Lina Stoltz senaste bok. Den vänder sig till mellanåldern och är utgiven av Rabén och Sjögren 2020.

Ida ska få ett syskon, men inte som man oftast får syskon, utan familjen ska bli familjehem åt en ung kille, flera år äldre än Ida. David flyttar in och Ida får se nya sidor hos sina föräldrar och hos sig själv också. Från början känns det ovant och avigt att ha en obekant person boende hos sig, men en kväll är David försvunnen och Ida tycker plötsligt att det känns tomt och konstigt istället. Sedan får Ida en chans att bli av med David, ska hon ta den eller ska hon berätta sanningen?

Miljön är beskriven mer genom talande detaljer än långa beskrivningar. Familjen är en vanlig familj, det skulle kunna vara din eller min familj som det berättas om. Det gör det lättare att sätta sig in i Idas tankar och känslor inför att få en ny familjemedlem och hur det påverkar familjen som helhet.

Det här är en bok som inbjuder läsaren att tänka själv. Tankar och känslor skrivs inte alltid ut, istället får läsaren chans att tolka. Hur personerna i boken känner eller tänker finns där men är inte alltid explicit, det finns en hel del läsarna kan fundera över och resonera om och som inbjuder till närläsning. 

Boken tar upp flera teman som är ständigt aktuella. Nya familjer är det mest framträdande temat. Jag vet inte hur stor procent av våra barn och unga som bor med en person som de inte är släkt med, men det är många. Det kan var värdefullt att få en chans att fundera över det utan att det behöver bli så personligt. Ett annat intressant tema är frågan om man alltid ska säga sanningen, eller är det att skvallra? En diskussionsfråga som kan vara nog så spännande att utforska i ett klassrum.  För det ändamålet finns det ett mycket bra arbetsmaterial som är lätt att ladda ner.

Sammanfattningsvis är detta en spännande historia där läsaren kan känna igen sig, konflikterna är elevnära och känns verkliga. Boken har flera teman som är aktuella för barn och ungdomar idag, till exempel nya familjer och sanning och lögn. Det finns mycket att resonera om, man kan återvända till texten, närläsa och diskutera. Den här boken blir självklart höstens första högläsningsbok i åk 6 och 7.

Tankar

Barndomsminnen

BIld av Jill Wellington från Pixabay

I går började jag tänka på alla barndomsminnen vi har, alla vi som var barn på 60- och 70-talen. När man tittar tillbaka ligger det ett skimmer av Bullerbyn över alltihop. Lite sorg kan jag känna över alla barn som aldrig hoppat i hö eller metat i en sjö. Vi som var med om det får vara tacksamma, i alla fall är jag det.

Så här är min lista över minnen som får mig att le:

När man blev utmanad att våga hålla handen på kostänglset, utan gummistövlar.

Hur många nätter låg man inte med ficklampan under täcket och tjuvläste Femböcker och hoppades att ljuset inte skulle synas under dörren.

Vårens första lervälling i en blommig hink och grodyngel i ett lerigt dike.

När man tränade på att skjuta pilbåge i skogen bakom höladan, och lyckades till sist skjuta flera meter.

Sotig falukorv på spetsad träpinne och pinnbrödets värme mot fingrarna.

Hur hemlig man kände sig när man gjorde en liten koja under en hässja trots att man inte fick.

Hur många gånger slickade man inte på metall en frostig dag?

När man skulle åka kälke nedför den stora, branta backen och nästan inte vågade, men någon knuffade iväg kälken och det var bara att hålla fast sig med skräckblandad förtjusning.

Hur väldigt fin man var i vita knästrumpor, nya träskor och storkusinens avlagda klänning.

Hur en solstråle letade sig in mellan stockarna i höladans vägg och lyste upp hödammet som virvlade i luften.

Tankar

Vårtecken

Kvarnbäcken porlar vårlikt.

Vi befinner oss i början av maj och gräsmattan ligger under en halvmeter snö. Varje vårtecken är så mycket värt när våren är så sen. Jag såg en storspov promenera över vägen men jag har inte hört dess läte ännu. Jag väntar, och längtar.

Förutom Storspoven älskar jag ljudet av vatten. Det är inte så kinkigt vad det är, ett brusande vattenfall eller, som här, en porlande bäck, eller det stilla svalpandet från en sjöstrand. Allt går lika bra.

Idag när jag var ute och gick var jag tvungen att ta lite porlande läten med mig hem för att muntra upp mig. Det låter både lugnande och livfullt på samma gång. Och man känner ändå ner i tårna att nu är våren på gång, långsamt som aldrig förr.

På instagram tävlar alla om de vackraste vitsipporna och blåsipporna. Jag tänker på Fjällträdgårdens fjällsippor, de är nog långt borta ännu. Men våren kommer, till sist, och då ska här fotas sippor!

Till sist när allt brakar lös kommer allt att ske på en gång. Då gäller det att hänga med och hinne se och uppleva. Fotografera och föreviga. Det kommer att bli ”All Spring in a Day” som en variant på Ray Bradburys ”All Summer in a Day”. När det väl händer alltså, snart, snart. Hoppas jag!

I min bokhylla

Harry Potter-dagen

I detta hus spelades scenen in där Harry Potter som barn mötte Voldermort.

Det är klart att vi har en Harry Potter-dag, och jag missade den. Den var igår, men bättre sent än aldrig.

Jag minns det hur tydligt som helst när min äldsta kom hem och ville köpa en bok som de haft som högläsningsbok i skolan. Hon ville läsa den själv. Det var bara början till ett intensivt köpande av Harry Potter i alla former. På svenska, på engelska i ljudformat och alla filmer.

Hela vår familj var verkligen Harry Potter-fans, och är än idag. Det lästes och diskuterades Harry Potter i det oändliga. Och den försa filmen var en upplevelse, som vi alla såg fram emot. Än idag läser både jag och barnen om någon av böckerna när vi får lite Harry Potter-längtan. Jag sneglar lite på den illustrerade upplagan men kan inte köpa den förrän vi har ett barn i rätt ålder i familjen. Men jag skulle gärna vilja.

Det jag mest tänker på är alla barn som börjat läsa tack vare Harry Potter. J K Rowling lyckades med det viktigaste av allt, hon gjorde det coolt att läsa. Kön till bokhandeln när en ny bok skulle komma ut var enorm. Det var som om en rockmusiker skulle uppträda live på just den bokhandeln. Engagemanget bland läsarna var överväldigande, titta bara på hur många som skrivit fan fiction baserat på serien.

Varje generation unga läsare skulle behöva få möta en läsupplevelse liknade det Harry Potter gav dem som var unga då. Det vore ett under värt att be om.

Fotografering

Svanar

Äntligen blev det läge att fotografera svanarna. Det blåste mycket i söndags så de hade gömt sig bakom en kulle där det var mer lä. Jag pulsade i blötsnö över knäna för att komma fram, men det var det värt.

Svanar hör inte till det mest spännande djuret att fotografera. De sover, äter eller flyter omkring och skränar. Men när de väl breder ut vingarna ser man hur stora och mäktiga de är.

Tankar

Däckbyte

BIld av Hannes Edinger från Pixabay

Jag har bytt däck på min bil idag. Det är verkligen ett vårtecken, bilen rullar lätt och framförallt tyst. Det är skönt när man kör mycket.

I år hade jag tur. Jag bytte däck en mulen och blåsig söndag när gatan låg tom och öde. Det är skönt. Sist jag bytte däck var en solig söndagseftermiddag när alla grannar var ute. Några var ute och pysslade på sin uppfart och andra passerade med barnvagn och små nybörjare på cykel. Alla stirrar lite diskret men ingen säger något. Och det är tur, ja inte att de stirrar utan att de inte säger något. Jag har en inövad repertoar av spydiga kommentarer, utvecklad och vässad genom många års bilpyssel inom synhåll av män i alla åldrar.

En del tycker att de är snälla när de kommenterar ”vad duktig du är”.  Det har alltid förundrat mig att det kan anses duktigt att skruva i och ur några skruvar. Jag känner mig alltid som ett barn som blir klappat på huvudet ”så duktigt du ritar” -typ.

Andra fråga rakt ut: ”Var har du gubben?” Då svara jag oftast att han är inne och diskar, då går de sin väg muttrande och min ”gubbe” får rykte om sig att vara lite klent vaggad, som inte ens kan byta däck. Andra alternativet är att säga att slagit ihjäl honom med fälgkorset och att han ligger bakom garaget. Då ser de osäkra ut, som om de skulle vilja gå och titta efter men inte vågar.

Mest beklämmande är när jag får beröm av kvinnor. Som om det vore något svårt och krångligt. Då hävdar jag alltid att det är superenkelt jämfört med att sticka en tröja. För så är det. Stickning kräver lite handlag och noggrannhet. Att byta däck är att skruva lös ett däck och skruva fast nästa, kan inte bli fel.

Sambon passar på att berömma mig varje år och jag spottar och fräser och säger åt honom att gå in och koka te åt mig innan jag kommer på att han retas med mig. Jag har en knapp där det står ”tryck här” medan jag byter däck och han kan inte låta bli. Och jag går på det varje gång. Jag är så van att försvara min rätt att göra vad jag vill att jag automatiskt blir arg och fräser. Jag tänker att det är lång väg kvar när inte ens en så enkel sak som att sköta om sin bil är något naturligt som inte behöver stirras på eller kommenteras.

Läsning

Världsboksdagen 2020

I år firar jag världsboksdagen med tacksamhet. Det finns många saker som man kan vara tacksam för genom historiens gång.

Jag tänker på att jag har råd att köpa de böcker jag vill (nåja), jag behöver inte snåla och spara och vänta. Jag bara köper dem och så är de mina för så lång tid jag vill. Det känns nästan omöjligt att tänka sig den tid då alla böcker kopierades för hand. Att vilja ha en bok, resa till ett kloster och kopiera boken, bokstav för bokstav under flera månader, eller kanske till och med år. För att till sist ha en egen kopia att ta med hem till sin egen klosterkyrka. Skulle man mot förmodan köpa en bok kostade den lika mycket som ett hus. I dagens penningvärde kan man tänka sig ett sexsiffrigt belopp. Tanken svindlar.

Nästa tacksamhetstanke går till Gutenberg, vem annars? Han som lade grunden till boktryckarkonsten som vi känner till den. Hans version av boktryckeri har gett oss kunskap och konst. Var hade vi varit utan honom? Själv gick han i konkurs och levde på bidrag resten av sitt liv, men vi står fortfarande på den grund som byggdes då. Kunskapen kunde komma till människorna och det ledde till genomgripande samhällsförändringar.

Jag står också i tacksamhetsskuld till alla författare som skrivit böcker som jag läst och som på olika sätt bidragit till den jag är. Då tänker jag inte bara på de hyllade författarna som skrivit klassiker utan lika mycket äventyrsböcker, traditionella flickböcker (jo det fanns sådana när jag var ung) och deckare. Kanske den kvalitativa litteraturen bidragit mer till hur jag tänker och hur jag väljer att vara som person, men jag har den enklare litteraturen att tacka för mängdträning, läsförståelse och läshastighet. Vilket även det är värdefullt. Och viktigast är nog att alla har gett läsupplevelser som jag kommer att minnas resten av mitt liv.

Mest tacksam är jag över att jag fått växa upp i en läsande familj där läsning uppmuntrats och varit en naturlig del av livet. Det fanns alltid boktips att få, böcker att låna och under julgranen låg det alltid minst ett platt, hårt paket.

Okategoriserade

Villhöver

BIld av Devanath från Pixabay

Jag har förälskat mig i en sådan här. Jag skulle jättegärna vilja ha en. Den skulle matcha min vevgrammofon alldeles superbra, tycker jag. Problemet är bara att kunna motivera det för sambon. Han påstår att den inte skulle fylla någon funktion, då skruvar jag generat på mig och pratar om vädret istället. När han ser att det inte hjälper frågar han var jag ska förvara den. I det läget är vi nu, han väntar på ett svar och jag tittar mig desperat omkring i huset och försöker hitta en liten plats som är tom. Man skulle kanske kunna köpa en herrgård? Då skulle den rymmas. Får se om han gillar idén.

Hobby

Driva upp plantor

Blåvinda, från vårens paniksådd.

Varje vår är det samma äventyr och samma missbedömningar när vi ska driva upp våra sommarblommor. Det är lite av att göra samma misstag igen och igen men ändå förvänta sig ett annat resultat.

Vi inleder i god ordning med att välja frön från Impecta, antagligen för att de är de enda som skickar en fysisk katalog. Det har sin charm att titta på bilder, jämföra och kryssa för önskade sorter. Vi beställer tidigt och gör en realistisk beräkning av vad vi behöver. Si och så många hängpetunior, penséer och så vidare. Vi sår dem i god tid och då borde allt vara frid och fröjd. Men inte alls.

Helt plötsligt kommer paniken, det gör den varje år, utan undantag. Vi tänker att alla våra plantor kommer att dö, så vi blir utan i år. Eller så tänker vi att det är för få (hur det nu kan vara det?). Eller så har vi glömt några viktiga sorter, tycker vi.

Resultatet blir lite olika från år till år. I år sökte jag bland gamla fröpåsar och helt plötsligt hade vi sått ett par hundra frön. Ett annat år tog jag så många sticklingar från pelargoner att vi hade 55 pelargoner. Ingen människa behöver 55 pelargoner, jag lovar. Som tur är har vi bara fem i år. Ett annat år gjorde vi ytterligare en beställning på Impecta som översteg den ursprungliga – jag har ingen aning om hur det kom sig. Det året gav vi bort allt vi kunde och resten knölade vi ner i rabatterna mellan perennerna.

Planen för nästa år är att jag ska lägga in påminnelser i min telefon från början av april där det står:

”Förbjudet att så fler frön.” Den påminnelsen kommer att upprepas varje dag hela april månad ut för i maj har alla plantor tagit sig och paniken lägger sig. Då inser jag att: Vi kommer att få blommor även i år, de kommer inte att dö och ja, de är tillräckligt många. Med råge.

Ibland är det svårt att tänka sig att de blir så här till sist.