Vi befinner oss i början av maj och gräsmattan ligger under en halvmeter snö. Varje vårtecken är så mycket värt när våren är så sen. Jag såg en storspov promenera över vägen men jag har inte hört dess läte ännu. Jag väntar, och längtar.
Förutom Storspoven älskar jag ljudet av vatten. Det är inte så kinkigt vad det är, ett brusande vattenfall eller, som här, en porlande bäck, eller det stilla svalpandet från en sjöstrand. Allt går lika bra.
Idag när jag var ute och gick var jag tvungen att ta lite porlande läten med mig hem för att muntra upp mig. Det låter både lugnande och livfullt på samma gång. Och man känner ändå ner i tårna att nu är våren på gång, långsamt som aldrig förr.
På instagram tävlar alla om de vackraste vitsipporna och blåsipporna. Jag tänker på Fjällträdgårdens fjällsippor, de är nog långt borta ännu. Men våren kommer, till sist, och då ska här fotas sippor!
Till sist när allt brakar lös kommer allt att ske på en gång. Då gäller det att hänga med och hinne se och uppleva. Fotografera och föreviga. Det kommer att bli ”All Spring in a Day” som en variant på Ray Bradburys ”All Summer in a Day”. När det väl händer alltså, snart, snart. Hoppas jag!
