Fotografering är min hobby, jag gillar det och det får mig att må bra. Det spelar inte så stor roll hur bra eller dåliga mina bilder är, jag glömmer tid och rum när jag fotograferar.
Jag gillar landskap, älvar, forsar, fjäll och dalgångar. Träd och hus är också bra. De är stora och de är stabila och därigenom ganska lätta att fotografera. Men det finns områden som jag ännu inte vågat mig på, de har känsts svåra och som om de ligger utanför min förmåga. Det jag dragit mig mest för för att fotografera är människor och stilleben. Vad gäller människor tänker jag att jag vill inte fota någon som blir besviken på hur kortet blev, då är det bättre att låta bli. Stilleben känns svårt för att jag tror att min kreativitet inte räcker till. Att skapa ett stilleben är en konst i sig, och sedan återstår fotograferandet. Det är smått och det gör stor skillnad om jag har olika kameravinkel och skärpedjup. Hur ska jag få till det?
Det känns fånigt att låta sig avskräckas av något bara för att det är svårt. Det känns som om jag ger upp och smiter unden, istället för att ställa mig upp och ta striden. Okej om jag måste lägga 100 timmar, vad spelar det för roll? Vad ska man göra av sin fritid om inte syssla med sin hobby?
Det här är året när jag ska ge mig i kast med både stilleben och porträtt. Jag kommer inte att komma ens i närheten av de bilder jag vill ta men jag ska i alla fall försöka.
