Browsing Tag

just do it

Okategoriserade

Låtsasliv

Hur många gånger har jag inte tänkt att många ungdomar lever ett låtsasliv? När de berättar om vänner som de betraktar som sina bästa vänner trots att de aldrig träffats. Eller när jag inser hur många timmar de spenderar på sociala medier. Det kan också vara när någon berättar hur många dagar i rad de har snappat varandra, det längsta jag vet är två tjejer som har snappat varandra varje dag i två och ett halvt år. Eller när de berättar att de gör något på ett spel och berättar om det som om det vore sant. Som om spelkaraktärens kunskaper är mina kunskaper. Listan går göra hur lång som helst.

Själva slår vi oss för bröstet, vi vuxna, vi lever minsann i verkligheten med räkningar och vad-ska-vi ha-till-middag-idag-bekymmer. Men är vi så präktiga egentligen? Hur många timmar tillbringar vi på nätet? När läste jag en bok sist? När gick jag till en plats som var ny för mig? När gjorde jag sist något praktiskt? Något som finns kvar, en lampa, en duk, en kruka eller vad som helst?

Förr gick vi ut på fotvandring, idag tittar vi på serier där en man ska ta sig från en plats till en annan utan att de andra får tag på honom. Något slags kurra-gömma för vuxna. Istället för att verkligen sätta mig in i hur man målar akvareller kan jag titta på instruktionsfilmer på Youtube och låtsas att jag ska börja, snart, bara jag har sett några filmer till. Det finns så mycket information och människor som vill instruera oss att vi aldrig kommer till skott. Jag skulle kunna ligga i soffan i tio år och se filmer om fotografi utan att gå utanför dörren en enda gång och ta ett eget foto.

Vi blir kvar i en låtsasvärld där vi tror att vi är intresserade av olika saker, men egentligen vill vi inte utöva våra intressen. Vi vill bara ha känslan av att vi vill göra alla de där sakerna, drömmen om att en dag ska vi göra något, på rikligt.

Tänk generationen före oss, de hade både intresse och kunskaper. De kunde handarbeta, väva och knyta makramé, dreja lerfat och virka klänningar och sticka sockar. De odlade rovor och rosor. Sydde kläder och spikade ihop odlingsbänkar. Jag, i princip allt kunde de. De var inte rädda för att försöka. De levde i verkligheten, där man gör saker på riktigt. Det är inte så länge sedan vi alla levde i den världen.

När jag var ung kunde jag virka, sticka hjälpligt, rida hästar och mocka hästbajs, jag målade och sjöng och joggade och läste. Skrev dikter gjorde jag också och två mattor har jag som jag vävt själv. Idag tittar jag på nätet på människor som diktar, sjunger och joggar och målar, alla dessa saker ryms i mitt låtsasliv. Då kan man undra var är mitt riktiga liv? Är det att ligga i soffan och hålla i en fyrkantig skärm som presenterar en chimär? Mitt riktiga liv finns kanske någonstans där ute i löpspåret, det ligger där, pausat, och väntar på att jag ska komma tillbaka någon dag. Kanske.