Tankar

saker jag blir glad över

BIld av bertvthul från Pixabay
  • Jag blir glad över ett stearinljus vid frukosten.
  • Jag blir glad av att jag äter på farmors tallrikar varje dag, för då finns hon här hos mig i alla fall.
  • Jag blir glad över ironiska kommentarer från min dotter för det betyder att jag är okej i hennes värld.
  • Jag blir glad när jag hör storspovens läte en sommarafton.
  • Jag blir glad när jag kan gå barfota och känna gräset kittla mig på fötterna.
  • Jag blir glad när någon okänd ler mot mig på Coop.
  • Jag blir glad när jag tycker om mig själv.
  • Jag blir glad när jag går långa promeander i skogen.
  • Jag blir glad av långa samtal på tu man hand.
  • Jag blir glad när regnet är varmt.

I bland kan man behöva påminna sig själv om alla underbara saker som finns som man är glad och tacksam över.

Skola

Omskakande föreläsning

Rickard Kjellgren under dagens föreläsning.

I dag har jag varit på den bästa föreläsningen någonsin inom skolans värld. Rickard Kjellgren från Luleå har besökt oss idag på vår högstadieskola. Han är svensklärare, sveriges bästa lärare 2013 och föreläsare.  

Det var en föreläsning som var så engagerande och gripande att när han var klar blev det käppt tyst i klassrummet. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Tystnaden drog ut på tiden, eleverna bara satt stilla, ingen rörde sig, ingen förmådde fråga något. Det är det högsta betyg en föreläsare kan få. 

Det är inte alla som har ett angeläget ämne som kan presentera det på ett engagerande sätt. Det var inget problem här, en timma gick superfort. Och när den var över ville vi inte släppa taget, helst hade eleverna haft honom kvar hela dagen. 

 Jag tänker inte bjuda på någon sammanfattning av hans budskap inte heller tänker jag återberätta godbitarna. I stället vänder jag mig till er som är lärare, föräldrar till tonåringar eller är tonåringar själva, vänd er till er skola och be att få lyssna på Rickard Kjellgren. Det kommer att vara det bästa ni någonsin gjort för att motverka mobbning. 

Skriva

Drömmen om en text

BIld av Free-Photos från Pixabay

Människor drömmer om olika saker. Några drömmer om att laga god mat, andra drömmer om att göra ett galoppombyte i perfekt balans medan jag drömmer om att skriva den bästa berättelse jag kan skriva.

Jag har skrivit i hela mitt liv men jag tänkte nog aldrig tanken att skrivandet skulle vara något jag kunde applicera något slags ambition på. Trots alla hundratals sidor text jag skrivit i mitt liv har det oftast varit bara för att jag har haft nöje av det. Jag har skrivit brev, dagböcker i massor, dikter, fria tankar, noveller och flash fiction, universitetsuppsatser, blogginlägg. Under allt detta skrivande tänkte jag aldrig tanken att jag ville bli bra, bättre, det bästa jag kan bli. Den tanken kom senare, när tiden och stillheten infann sig.

Om jag tittar bakåt kan jag se ungefär var tanken infann sig, och jag vet när jag erkände den för mig själv. Vid den tidpunkten skulle jag aldrig ha erkänt det för någon annan men planen fanns där: att skriva en bok.

Jag visste när jag flyttade att jag ville använda den extra tiden till att skriva en bok. Extra tid får man när man flyttar från alla man känner och rotar sig på en helt ny plats. Då kan man ersätta socialt umgänge med skrivande. Det låter tråkigt men det kändes befriande trots att jag saknade familj och vänner.

Det var en utmaning att skriva mitt första manus, det var något jag gjorde för att jag fick en idé som var den starkaste jag fått hittills och för att jag ville se om jag kunde. Det visade sig att jag kunde. Och ju mer jag skriver nu desto mer önskar jag att jag ska kunna bli riktigt bra. Det finns ingen garanti att jag blir riktigt bra oavsett hur mycket jag skriver, men chansen ökar för varje väl bearbetat manus jag presterar. Och det räcker som drivkraft att ge sig på ännu en text, lite längre, lite mer komplicerad, lite mer välskriven. Ännu lite roligare att skriva.  Och kanske någon gång blir drömmen sann – att skriva en riktigt bra berättelse.

Fotografering

Dags att våga försöka

Fotografering är min hobby, jag gillar det och det får mig att må bra. Det spelar inte så stor roll hur bra eller dåliga mina bilder är, jag glömmer tid och rum när jag fotograferar.


Jag gillar landskap, älvar, forsar, fjäll och dalgångar. Träd och hus är också bra. De är stora och de är stabila och därigenom ganska lätta att fotografera. Men det finns områden som jag ännu inte vågat mig på, de har känsts svåra och som om de ligger utanför min förmåga. Det jag dragit mig mest för för att fotografera är människor och stilleben. Vad gäller människor tänker jag att jag vill inte fota någon som blir besviken på hur kortet blev, då är det bättre att låta bli. Stilleben känns svårt för att jag tror att min kreativitet inte räcker till. Att skapa ett stilleben är en konst i sig, och sedan återstår fotograferandet. Det är smått och det gör stor skillnad om jag har olika kameravinkel och skärpedjup. Hur ska jag få till det? 


Det känns fånigt att låta sig avskräckas av något bara för att det är svårt. Det känns som om jag ger upp och smiter unden, istället för att ställa mig upp och ta striden. Okej om jag måste lägga 100 timmar, vad spelar det för roll? Vad ska man göra av sin fritid om inte syssla med sin hobby?


Det här är året när jag ska ge mig i kast med både stilleben och porträtt. Jag kommer inte att komma ens i närheten av de bilder jag vill ta men jag ska i alla fall försöka. 

Här har min kompis skapat ett stilleben som jag fick fotografera.
Tankar

Kramens dag

Ibland tycker jag att det är så fånigt med alla dagar som har ett särskilt tema. Det finns otroligt många teman, det är inte bara de gamla som fettisdag eller våffeldagen utan det finns massor med nya också. De berör de mest spridda områden så som tandborstbytardagen, matlådans dag och Volvons dag.  Alla dessa teman har svällt ut och blivit så många att dagarna inte räcker till, de får samsas ibland ända upp till fyra stycken på en och samma dag.

Trots mitt motstånd och svagt nedlåtande ton så måste jag tillstå att det finns de som inte har så långa anor men som ändå fyller ett syfte hos oss alla. Vi alla behöver få och ge fysisk kontakt och kärlek, all sorts kärlek. Kärlek till sina barn, syskon, en annan sorts kärlek till våra jobbarkompisar eller elever (om man har sådana) och så vidare i det oändliga. Men frågan är: kramar vi dem tillräckligt ofta? En kram säger mer än tusen ord, men hur ofta säger vi att vi tycker om någon?

Kramar gör att vi lever längre, det frigör må-gott-hormoner, minskar stress och motverkar nedstämdhet. Vilken boost – och på ett par minuter bara.

Så låt oss fira kramens dag i dag! Erbjud kramar till alla du träffar, du kommer att bli förvånad över hur många som tackar ja!

Tankar

sommarminnen

Den gamla träbåten vid Appoälven.

I somras var jag vid Appoälven. Den är smal och krokig, omgiven av grönska. Det är vackert när grönskan reflekteras i vattnet så att det ser alldeles grönt ut. En kort bit in i skogen från älven räknat ligger en gammal träbåt.  Eller möjligen en före detta träbåt. Den har, milt sagt, sett sina bästa dagar. Jag stannade och tittade, och sedan gick jag förbi, men jag var tvungen att gå tillbaka och fotografera den.

Den lockade min fantasi. Vem hade ägt den? Det syns att den är omskött och omhändertagen på sin tid. Den är väl uppdragen på land och vänd upp och ner. Någon måste ha haft härliga roddturer i sin båt för länge sedan, och kanske fiskat, ja alldeles säkert fiskat. Jag tror att det var en han, jag kan nästan se honom framför mig. En noggrann äldre herre med pipan i mungipan och de rutiga skjortärmarna uppvikta. Buskiga ögonbryn och kisande kornblå ögon. Stora kliv i gummistövlarna och kniven i bältet. Han kom hem med matfisk, uppgjord och klar. När hösten kommer städar han ur sin båt och drar upp den på land. Varje vår drar han ner den till älven, förankrar den på det vanliga stället och ser fram emot sommarens fiske längs den vackra, stillsamma älven.

Så kom en vår när båten fick ligga kvar. Ingen kom och drog ner den till vattnet. Den låg kvar under många långa år. Jag tänker att jag nog kommer att fara dit varje sommar, i alla fall en gång, och se hur den har det. Bara klappa den försiktigt och ta ett kort. Bara för att.

Tankar

trendigt hem – snyggt eller opersonligt?

Min teburk är gammal och råpig, den har funnits i mina föräldrars hem så länge jag kan minnas, och nu är den min.

Idag är inredning en hobby, något man kan läsa om i glansiga magasin. Våra hem är inte lägre bara ett hem utan något som går att visa upp. En plats där vi kan ta snygga bilder av stilleben och till vår instagram för att visa omvärlden. En plast som ska spegla tiden, modet och trenderna. Så vi stylar våra hem, vi köper en stil och ett uttryck för att känna att vi hänger med, vi är moderna och trendiga.

För att lyckas med det slänger vi det gamla, eller packar ner det i en kartong och ställer undan. För att få plats med det nya måste det gamla få gå. Mormors gamla skålar passar inte in i mitt nya kök och pappas gamla fåtölj skär sig mot den nya stilen i vardagsrummet. Ut med det gamla och in med det nya. Det är som att ömsa skal varje gång en ny trend drar genom inredningsvärlden.

Till sist, tror jag, kommer vi att vakna upp och sakna den kontinuitet och förankring som fanns. Då man kunde hälla upp efterrätten i mormors gamla skålar och krypa ihop i pappas gamla fåtölj för att läsa. De sakerna som visade oss varje dag att det fanns någon före mig, och det kommer någon efter mig. Jag är en i ett led och befinner mig i ett sammanhang som är större än mig.

De gamla sakerna visar oss att någon annan har strävat, glatt sig och haft omsorg. Mormors skålar kanske var det första vackra hon hade råd att köpa till sitt hem som nygift. Farmors böcker var kanske viktiga för henne som hade sådan kunskapstörst men inte hade möjlighet att studera vidare.

 Vi behöver sakerna som förankrar oss i det förflutna, även när de inte passar in, även när de inte följer de senaste trenderna. Utan dem är vi något slags isolerade företeelser som svävar omkring i vår egen bubbla där bara jag och nuet finns.

Så strunta i trenderna, använd de saker du fått, även de fula, de för kärlek med sig, från dem till dig men också från dig till dem. De förankrar dig i den verklighet som fanns före dig och påminner om att det kommer att finnas en verklighet efter dig. De hindrar dig från att bli rotlös, de ger dig fotfäste i en föränderlig tillvaro.

Min adventsstjärna är inte en stor, modern sak i pappe. Den är en gammal rotslöjdsstjärna som min farmor gjort.
Okategoriserade

Böcker att läsa igen och igen

BIld av StockSnap från Pixabay

Det finns böcker som aldrig lämnar oss, de finns kvar och kräver omläsning efter omläsning. Det är inte alltid de bästa böckerna eller de mest kända. Det kan vara att det finns en miljö vi älskar eller en person vi inte kan lämna bakom oss. Ibland är det en stämning eller känsla som håller oss fångna och lockar oss tillbaka gång på gång.

Saltkråkan – finns det något somrigare än Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren? Förut läste jag den i början av varje sommar men eftersom tiden går så fort nu för tiden så jag läser den var tredje sommar ungefär. Jag tycker om att se Malin Melkerson vandra mellan äppelträden bakom Snickargården och fjärden ligger blank och glittrar i solskenet. Det ger mig sommarkänsla som ingen annan bok.

Holes/Ett hål om dagen – för att den är så underbart sammanvävd. Det är flera berättelser och trådar som går ihop och de är alla förutsättningar för varandra. Och alla samband avslöjas lite i taget, pö om pö, allt eftersom handlingen skrider framåt ger författaren ledtrådar till hur allt hänger ihop. Språket och formuleringarna är njutbara och storyn charmig. Den är väl värd alla utmärkelser.

Jag ger mig främling – den läser jag av nostalgiska skäl, alla i familjen har läst den.  Min farmor hade den och satte den i händerna på oss alla allt eftersom vi växte upp. Mina föräldrar, min faster, jag och mina syskon och mina barn, alla har vi läst samma bok och förstår samma referenser. Sen är nog boken i sig inte så märkvärdig, den är skriven av Arthur Mayse och kom ut 1959. Det är en äventyrsberättelse som utspelar sig i Kanadas vildmark med strapatser på glaciärer och hotande grisslybjörnar. Sympatisk och trevlig.

Oskuld och Arsenik – för att Lord Peter Wimsey är en sådan fantastisk person. Han är en av mina stora förälskelser. Intelligent och sofistikerad. Intressantast är det att läsa böckerna där Harriet Vane är med, deras samspel och dialog är ömsom roande och ömsom tankeväckande. Kamratfesten, boken där hon ger honom sitt ”ja” är dessutom en guldgruva av tankar om språket, vetenskapen och livet. Det finns ingen bok som jag plockat så många citat ur som den.

Vilka böcker läser du igen och igen?

Okategoriserade

Parkbänkar i mitt hjärta

Parkbänk i Kabelvåg, Lofoten

Det finns dagar när det känns bättre att drömma sig bort än att vara här och nu. Idag är det en sådan dag. Vädret är otrevligt och de sista dagarna av julhelgen är så tråkiga. Jobbtankarna har börjat poppa upp och förberedelser för vårterminen har påbörjats i bakhuvudet.

Då är det mycket bättre att drömma sig bort. Just nu skulle jag ge mycket för att få sitta en stund på en av de bästa parkbänkar jag mött. De bästa är oftast något av en överraskning, man är ute och går på en ny plats och rundar ett hörn eller ett buskage och plötsligt möter man en bänk så välplacerad att man aldrig vill gå därifrån. Två sådana bänkar träffade jag på under förra året.

Den första var i Kabelvåg på Lofoten. Vi gick från vår rorbue och följde en stig som gick in bland träd och buskar, den var brant och smal, bitvis lerig. Vi följde den en bit, det fanns inte en människa i närheten och buskarna skymde sikten framåt. Men så kom ut från skogen och möttes av en enkel bänk, vänd mot det storslagna landskapet. Vi satt där länge och bara njöt, och jag kommer nog alltid att minnas den platsen och stunden.

Min allra bästa parkbänk står efter en offentlig vandringsstig på Bathwick Hill i Bath. Det är en träbänk med mjuka former och när man sitter där på bänken har man en vidunderlig utsikt över Bath. Bänken har ett passande citat av av Jane Austen på ryggstödet. ”I really believe I shall always be taking about Bath when I am home again – I do love it so very much.” Jag instämmer av fullaste hjärta.  En gång till i mitt liv vill jag sitta på den bänken och se ut över Bath.

Parkbänk på Bathwick Hill i Bath.
Utsikten över Bath från den bästa parkbänk jag vet.
Personlig utveckling

Nytt år nya mål

BIld av kalhh från Pixabay

Det är inte bara nytt år, det är även nytt årtionde. Det gör det hela lite mer högtidligt.

Inför varje nyår har jag samma känsla av möjligheter. Det känns som om jag har fått tiden som gåva, att göra det bästa jag kan av. Vad jag vill kan jag göra. Det är berusande och ofta rusar tankarna och planerna iväg och blir orealistiska. Då får jag ta tag i mig själv, plocka bort och banta ner, och göra en plan som är genomförbar.

För att göra den tittar jag efter var jag är, hur jag har hamnat där, vad jag vill göra härnäst och gör en plan utifrån det.

Det senaste årtiondet har innehållit så många olika händelser, livet har sett så olika ut att årtiondet är indelat i olika faser. Det är nästan som att leva helt olika liv.

Det var under detta decennium som jag insåg att jag ville skriva, att det fanns berättelser inom mig som ville komma fram. På det sättet har det hänt mycket, jag har gått från att skriva bara för mig till att inse att jag ville skriva för andra. Jag har skrivit mitt första kompletta manus och skrivit kontrakt med ett förlag. Det känns som om riktningen blev en helt annan, nya mål som inte fanns där tidigare.

Jag har också under detta årtionde flyttat, jag som trodde att jag alltid skulle bo kvar i min hemkommun, jag flyttade till ett samhälle 13 mil bort. Till min förvåning inser jag att jag trivs jättebra. De långa avstånden till shopping och teater kompenseras av stillhet, ro och närheten till naturen.

Vad vill jag göra härnäst? Jag har lovat mig själv att jag ska ha färre mål i år än förra året, men kanske större mål som var för sig innehåller några projekt för att förverkligas. De två målen är:

Fortsätta skriva för andra och sköta om mig själv bättre.

Dessa mål uppfyller inte kraven på exakthet, mätbarhet och liknande saker som det anses att bra mål ska ha. Men jag tänker att den delen kommer när jag gör min plan. Där kommer det mätbara in. Jag tänker inte gå in på detaljer vad själva planen innehåller, men den finns och jag kommer inte att hinna med allt men det behöver jag inte.

En plan ska inte vara något som tynger och gör tillvaron svårare, en plan ska göra livet rikare och hjälpa mig att göra sådant jag aldrig gjort förut. Den ska ge mig mod, att våga spränga gränser och ta mig an utmaningar som stimulerar. Det är syftet med målen och planen.  Det är till det jag vill använda denna tid som jag fått till skänks. Så jag inte slösar bort den på saker som inte ger mig möjligheter att bli den jag kan bli.

Gott nytt år