Hösten är motsägelsernas tid. Den är alltings slut och alltings början.
Jordens högtid är slut och lämnar efter sig en doft av rosor och saknad.
Grönskan vissnar och flyttfåglarna samlas för att flyga söderut.
De sista varma dagarna avnjuts med en känsla av vemod.
Vi avslutar, vi städar bort och packar ner. Klipper ner de vissnade blommorna.
En sista gång gör vi det som behöver göras. En sista gång.
Men å andra sidan…
Här och nu börjar allt, det som legat i träda under sommaren
flyttas upp på att- göra- listan. Nu ska här göras, ordnas och presteras.
Man vill köpa pennor, lära sig ett nytt språk och sträcka sig
efter ouppnåeliga mål. Nyårsaftonens löften, som vilat under sommaren,
dammas av och mäts och vägs. Och en kristallklar dag med skärpa i luften
speglar sig björkarna i älvens stilla vatten, då lugnar sig själen en stund och vilar.
Och i skymundan faller fröet från den vissnade blomställningen,
början till nästa års grönska och liv.
