Jag vet exakt när tanken slog mig, det var som en blixt från klar himmel eller något som föll på plats – vilket som eller bägge två på samma gång. Jag stod utanför Komvux och var på väg till mina lektioner för dagen. Jag minns inte hur tankarna slingrade sig fram, jag minns bara hur jag insåg att jag, som tycker att meningen med livet är att lära sig nya saker, jag måste helt enkelt bli lärare.
Planen just då var att jag skulle läsa juridik, det hade funnits andra planer före det, de hade avlöst varandra ganska snabbt. Men denna nya plan, den visste jag att jag skulle hålla fast vid. Det var så självklart.
Jag var så kaxig att jag gick raka vägen till rektorn på Komvux, ändrade mina kurser utifrån min nya inriktning. Jag hoppade av de kurser jag inte behövde och lade till andra som jag nu skulle komma att behöva. Det fanns inte utrymme för någon som helst tvekan. Jag var nog mest förvånad över att jag inte kommit på detta tidigare.
Sex år senare hade jag min lärarexamen och började jobba och inte en enda gång under den tiden ångrade jag mitt yrkesval. Inte ens när jag under praktiken insåg att min föreställning om högstadieungdomar inte var helt korrekt eller när jag fick lära mig att läraryrket innehöll så mycket mer än undervisning.
Nu, efter nästan 20 år har den första förälskelsen i yrket gått över. Jag kan numera inse att det kommer att bli skönt att gå i pension om 13 år. Tidigare kunde jag inte föreställa mig att jag skulle sluta jobba, jag trodde att jag skulle bli en sån där gammal lärare som vikarierar i de oändliga bara för att hålla kontakten med ungdomarna och skolvärlden. Idag tror jag inte det, idag inbillar jag mig att jag kommer att gå i pension så fort jag har råd. Framtiden kommer att utvisa vilket det blev. Men inuti kommer jag alltid att vara lärare – oavsett om jag jobbar eller inte.
