I går började jag tänka på alla barndomsminnen vi har, alla vi som var barn på 60- och 70-talen. När man tittar tillbaka ligger det ett skimmer av Bullerbyn över alltihop. Lite sorg kan jag känna över alla barn som aldrig hoppat i hö eller metat i en sjö. Vi som var med om det får vara tacksamma, i alla fall är jag det.
Så här är min lista över minnen som får mig att le:
När man blev utmanad att våga hålla handen på kostänglset, utan gummistövlar.
Hur många nätter låg man inte med ficklampan under täcket och tjuvläste Femböcker och hoppades att ljuset inte skulle synas under dörren.
Vårens första lervälling i en blommig hink och grodyngel i ett lerigt dike.
När man tränade på att skjuta pilbåge i skogen bakom höladan, och lyckades till sist skjuta flera meter.
Sotig falukorv på spetsad träpinne och pinnbrödets värme mot fingrarna.
Hur hemlig man kände sig när man gjorde en liten koja under en hässja trots att man inte fick.
Hur många gånger slickade man inte på metall en frostig dag?
När man skulle åka kälke nedför den stora, branta backen och nästan inte vågade, men någon knuffade iväg kälken och det var bara att hålla fast sig med skräckblandad förtjusning.
Hur väldigt fin man var i vita knästrumpor, nya träskor och storkusinens avlagda klänning.
Hur en solstråle letade sig in mellan stockarna i höladans vägg och lyste upp hödammet som virvlade i luften.
