Barfotasommar

I år hoppas jag på en barfotasommar. En sommar som är nog varm att man kan gå barfota i gräset utan att marken kyler under fötterna. Jag vill känna gräset kittla under fötterna och se hur det fastnar en maskros mellan tårna. På kvällen måste fötterna skrubbas med rotborste och såpa.

Jag minns inte längre hur det kändes, då för länge sedan. Innan bekvämligheten tog över. Innan skorna blev det automatiska valet. När obehaget att gå barfota på grus blev för stort och kvällsskrubbningen med rotborste blev för besvärlig. Då, när sinnligheten fick vika för det praktiska.

Men, i år hoppas jag på en barfotasommar. I år ska fötterna få trampa lätt över gräsets strån, få stanna upp och rota sig i jorden. Hämta näring och livsmod. Och de ska få känna, känna grusets vassa stenar, sjövattnets kyla och stenens hetta en solvarm dag.

Jag ska minnas hur det kändes, den dagen jag inte längre kan gå barfota. Jag ska minnas det lena, det vassa och det varma. Jag ska minnas hur det kändes att springa barfota över sommarängen, hur sjöbottnen kändes och hur stenen värme. Jag ska också gömma doften av gulsåpa i mitt minne att ta fram när allt annat är saknat och borta. Då ska jag minnas min barfotasommar.