Det finns dagar när vinden lägger sig tätt intill din kind, mjukt som en gammal kvinnas hand. Då blir fötterna lätta och springer sina första steg på multnande löv. Kjolen virvlar om benen, lekfullt och uppsluppet. Tvärstannar och tittar, noga och nära, den första blomman. En ros, en ros för din glädje och en ros för din sol. Markens mest lysande, den första som vågar titta på den nya världen, född från döden, född till liv. Himlarna välver sig högt däröver, långt från jorden, dess blommor och dansande barbensglädje. Lämnar rum för yster sång och dans tills vinden stillnar, och lägger sig till vila i trogen väntan. Ytligt sett i ro, men där under spritter livet, önskar och ropar: stryk min kind igen.
