När jag var liten tillbringade jag mycket tid hemma hos farmor och farfar. De bodde på landet i ett öppet landskap med åkrar och ängar. Det var mycket som var vackert och bra, men just i kväll minns jag särskilt farmors förkärlek för storspoven.
Storspoven flög ofta över åkrarna som vätte mot sjön och vi kunde höra dess karakteristiska läte. Varje gång, utan undantag, stannade farmor upp i det hon hade för händer, lyfte huvudet och lyssnade. ”Hör du storspoven?” Jag nickade och lyssnade, oavsett om jag var en liten tulta eller en trulig, långbent tonåring, så lyssnade vi i gemensam tystnad till storspoven. När den flugit förbi och det var tyst igen fortsatte farmor med det hon hållit på med som det aldrig varit avbrutet.
Kärleken har gått i arv, storspovens läte är något av det vackraste jag vet. I dag, när jag hör storspoven, stannar jag upp, lyfter huvudet och lyssnar. Oavsett var jag är och vad jag gör, så lägger sig stillheten över mig rofyllt lyssnar jag tills ögonblicket är över. På något sätt är det ett möte över tid och rum, vi möts och lyssnar tillsammans. Hon lyssnade säkert långt innan jag fanns och jag kommer att fortsätta lyssna trots att hon sedan länge är borta.
